Vem skapar energitjuven?

Att det understundom är andra människor (eller kanske snarare deras beteende) som utgör mina energitjuvar har jag varit inne på i tidigare blogginlägg (Om tids- och energitjuvar 1) . Men att dessa snyltare på min så högt vördade energi ibland faktiskt föds i mötet med mig själv är nog något som jag inte riktigt har insett - eller kanske har velat acceptera - förrän jag lyssnade på en text av Mark Levengood ur hans boken Sucka mitt hjärta men brist dock ej.

Jag rodnar lite när jag så väl känner igen mig i beskrivningen av medtrafikanter som antingen blir fartdårar eller slöfockar, beroende på min egen fart och dagsform: "Vår brådska, vår kompromisslöshet, vår absoluta övertygelse om att vi i alla lägen har rätt, föder många idioter runt omkring oss." Och visst är det så, visst uppstår en massa energiläckage i den höga farten, inte bara när det gäller mänskliga tjuvar. Om jag själv är stressad och småirriterad har jag ju en mycket större benägenhet att låta mig dräneras av sådant som onödiga möten (som jag kanske rentav upplever som onödiga bara för att jag är stressad), städning (som jag i stället kan göra om till välgörande själsrensning - i synnerhet till lite bra musik), TV-reklam (som jag kan utnyttja konstruktivt för en kort andningsövning) o.s.v. (se Om tids- och energitjuvar 2). Det här året ska jag försöka leva lite långsammare och kanske går rentav några av mina energitjuvar upp i rök alldeles av sig själva.