Inför ögonblicket då hon vecklar ut sina långa ben och ger sig ut på kärlekens minfält IRL funderar jag på vad jag skulle skicka med, på temat till mina barn, om hon mot förmodan skulle ta emot några goda råd. Får jag välja ett enda skulle jag be henne leta efter en människa som hon kan ”bara vara” med.
När jag träffade min första stora kärlek förundrades jag över att jag kunde just det med honom. Inte vet jag vad jag hade gjort tidigare, och inte vad som var så annorlunda med honom, eller oss. Det var inte det att vi lojade omkring i mjukisbyxor eller led brist på passion, tvärtom, men något fick mig ändå att tänka och säga det många gånger: ”med dig kan jag bara vara”. När jag sedan träffade min andra stora kärlek var det han som sa samma sak till mig. Något hade jag tydligen lärt mig utan att veta hur eller vad det egentligen var. Och när det kör ihop sig är det fortfarande där vi brukar hitta lösningen, genom att sänka garden och klämma fram vad det är vi – var och en – faktiskt vill, tänker, är rädda för.
Som med allt annat jag skriver här är det här rådet är minst lika mycket riktat till mig själv som till min dotter eller någon annan. Visst, man måste ha en egen sfär och emellanåt är man hårdföra förhandlingsparter istället för samstämda parhästar. Men hur ofta fegar vi ur, håller uppe fasader och gömmer oss för varann på ett sätt som kostar förtroende, tillit och energi? Hemlighåller klädkontot, sitter uppe för att vara social en fredagkväll fast vi är dödströtta, försöker dölja våra kroppsliga skavanker, tar över en vuxen människas ansvar för mathållning eller tidspassning, undviker att visa oss osminkade.
Just de här exemplen kommer jag på för att de inte gäller mig. Mina egna dimridåer är så mycket svårare att få syn på – och så mycket pinsammare att berätta om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar