Hej bloggen - saknar dig!

Det är så sällan nu som jag hittar de där stunderna att sjunka ner i fåtöljen med datorn och låta tankarna flyta ut genom fingrarna. Och jag saknar det. Ingen idé ändå att klandra mig själv. Jag ser helt enkelt inte vad jag skulle kunna köra ut ur livet just nu för att kunna släppa in något annat. När man som jag just nu börjar fantisera om att kunna sträcka ut tiden som ett gummiband, då är det dags att ta sig en funderare. Hur väljer jag egentligen?

På senaste tiden har Livstid blivit mycket snack och mycket verkstad. Fem föreläsningsuppdrag under april är all time high! Det var en medveten tanke från oss, att vi vill ut och möta människor igen efter allt skrivande, men inte riktigt istället för allt skrivande. Som både Maria och jag har skrivit om innebär de här uppdragen mängder av möten, intryck och funderingar som skulle behöva ut någonstans. I resbubblan på väg hem från Åland gick det ju bra, men i vardagen är det värre.

Vad är det då som har klämt sig in över tröskeln – och är det något värt att prioritera? Ja, absolut, måste jag säga. Livstidandet IRL är ju hur kul som helst. Utöver det är det främst en sak som har tillkommit: att samordna en cykelskola för ungdomar och vuxna. Ett meningsfullt projekt som helt enkelt måste få bli av, och där jag inte kunde blunda för att jag passade väl för uppdraget.

Så det gör jag nu när jag har en stund över: ordnar med deltagarnas kölistor och Rotaryklubbarnas frivilliga funktionärer. Stämmer av med övriga i planeringsgruppen så cyklar, hjälmar och reflexvästar finns där de ska.

Aktiviteter som är nära kvalstrecket – i nedåtgående riktning – är hemmaadministration och -underhåll. På senaste tiden har vi har fått ett par tre påminnelser på räkningar som vi (jag) missat. Det fanns en tid när såna missar hamnade på självkänslans minuskonto. Nu tycker jag bara det är opraktiskt att behöva rensa upp och surt att betala påminnelser. Alltid något!

Tillsammans med bloggandet är det ett antal saker som står på kö och vill komma in i mitt liv. Hemmafixande är rätt kul emellanåt, när jag lyckas vara i det och inte tänka att det stjäl tid från annat. Och vill vi slippa frysa i vinter är det bara att greppa klyvyxan och se så glad ut som man känner sig.

Mitt svåraste dilemma är dansen. Såna upplevelser som den kan ge måste det vara tjänstefel för en närvaro- och njutningssökare som jag att ens tveka. Men att få in dans regelbundet i mitt liv ser svårt ut, även om jag skulle vara beredd att pruta på yogan. Och jag skulle så gärna ha med mig Mannen, som redan tycker att vi har alldeles för mycket för oss.

Om det här var årets självdeklaration på livstidsfronten så är väl dansen… återbäringen som jag inte lyckas få utbetalad. Än. Hur ser din balansräkning ut?