Ett nystan som flyter med strömmen

Jetlag-snurren efter resan hem ger mig och mannen några sömnlösa timmar mitt i natten – samtidigt. Såna kan man bland annat använda för att prata, efter tre veckor med nya människor omkring oss på dagarna och barnen i närheten även på nätterna.

Vi konstaterar att jag har ett passionerat förhållande till jobbet. Jag vill hela tiden utvecklas och helst ska varje dag ge något nytt att tänka på, annars kommer tvivlen. I familjelivet har jag mycket lättare att njuta i det småskaliga nuet – inte minst i de förgängliga stunderna med barnen. Mannen är lite tvärtom. I de rymliga nattminutrarna har vi tid att vrida och vända på våra olikheter med nyfikenhet, utan ambitionen att ändra varann.

Jag tänker på Kay Pollaks föreläsning som jag såg på DVD, där han berättade om sina försök att börja simma mer med strömmen än mot den. Att – precis som Maria skriver – lita på att det jag behöver kommer till mig. Det är en form av hybris att tänka sig att det är jag som måste/kan styra vart jag ska ta vägen framöver. Det jag behöver göra är att frilägga min inre kompass, odla fantasier och drömmar så att riktningen blir tydlig, sen kommer tuvorna jag ska skutta på att visa sig.

Själva skutten måste jag ta med egen muskelkraft – att ta kontakt med personen som intresserar mig, att gå kursen eller söka jobbet. Men ju mer jag höjer blicken och ser skog istället för bara trän, desto lättare blir det att hitta. Det jag behöver göra är att samla mig, fokusera energi och värme på min kärna – här, där jag är – för att sedan öppna ögongen och se vägen framför mig.

Några gånger nu har jag haft en ny bild i mitt huvud när jag slumrat om kvällarna eller på olika flygplan: Ett nystan av fluffiga, ännu ospunna ulltåtar – sockervaddsliknande band som de vi såg i Upper Canada Village, ett kanadensiskt Skansen. Nystanet svävar ibland i min bröstkort, ibland i luften i olika miljöer. Där är min kärna, och den hastar inte iväg eller tror att den måste fixa allt. Den finns där, flyter och rör sig i harmoni med helheten.

På sista flighten från Canada köper vi en dagstidning och jag läser mitt horoskop med igenkännande nickningar. Jag har satt parentes om det som inte hade behövt vara med:
Your power to change things may be limited (at the moment) but there is no need to get frustrated about it. Life moves in cycles and it won’t be long before (you are back in command and making) things happen. In the meantime – chill!

Slutligen ler jag brett när jag läser Marias inlägg om att låta saker komma till sig – samma resonemang samtidigt utan samkörning – som så ofta.

Nu behöver jag bara en extrados tålamod, och kanske en kurs i att chilla.

Tankar från Ottawa

Jag är på jakt efter ledtrådar, till hur jag ska utveckla det jag gör just nu eller hitta rätt väg vidare. Innan vi reste iväg funderade jag på om jag skulle snubbla över något här på okänd mark som kunde vara användbart. Och jo, det känns som jag har fått några vackra fjädrar och stenar med märklig form att lägga i min sommarask och ta med till jobbet och mina tankar om det om några veckor:

- I Duluth fick jag möjlighet att sitta med som en fluga på väggen i en samtalsgrupp för kvinnomisshandlare; ett 26-veckorsprogram som man kan ”dömas” till. Mycket intressant kan sägas om det, men det som jag vrider och vänder på nu efteråt är gruppledarnas (the facilitators) fingertoppskänsla i mötet med deltagarna. Att inte inbilla sig att den perfekta formuleringen ska skära som laser genom deras tvivelaktiga argument och få bladen att falla från deras ögon. Det handlar mer om att lägga ett åtminstone öppningsbart paket i deras knän och hoppas att de är redo att försöka trassla upp det. Den här träffen, nästa eller för någon kanske inte alls. Tålamod. Närvaro. Ömsom föra, ömsom följa.

- En hel dag i utbytesprogrammet i Duluth ägnades åt samhällets baksida och det stöd som finns där och som inte är direkt statsunderstött. Olika former av boenden, soppkök, ungdomsprogram med mera fick vi uppleva; soppköket som gäster bland andra. USA:s rika flora av välgörenhet och frivilligt arbete är imponerande. Man kan diskutera moralen i och konsekvenser av att ge bara om, när och hur man vill kontra vårt svenska system som jag tänker mig innebär att vi var och en bidrar mer till att stötta dem som behöver stöd, samtidigt som vi sällan investerar vårt personliga engagemang – om det inte gäller barnens idrottsklubb eller något annat närliggande. Att arbeta tydligare för dem som behöver det mest – hur skulle det vara?

- Språket. Jag håller inga föredrag och visst pratar vi mestadels svenska inom familjen här också, men det är ändå tydligt att engelskan flyter på bättre än någonsin. Alla This American Life-program jag har hällt i mig de senaste åren har gett effekt – vilket lyxigt sätt att lära! Det finns en resurs där, som kanske kunde användas mer. Och när jag undrar något har jag ju dig, Maria!

- Vår sista anhalt på resan – där vi är just nu – är våra vänner i Ottawa. Annika berättar om sin verksamhet i egna företaget TrulyU som mentor och coach för andra entreprenörer, med en sinnesvidgande och unik blandning av alla de kompetenser hon har samlat på sig genom åren. Målet är att hitta klinetens "life and business purpose". Inspiration, se möjligheter, tro att man har något att erbjuda, jantelagens rena motsats. En bra jetmotor för tankarna på vägen hem.

Förtankar

Vaknar för tidigt idag igen. Vet inte om det är resfeber eller bara att det är så ljust ute. Nu ska vi i alla fall ut på äventyr, hela familjen. Det är så det känns och det känns bra. En resa som också vi vuxna får lite magpirr av, till det stora landet i väster. Många ingredienser; lite jobb och (vad vi inbillar oss) avspänd representation, svenskbygder, svenskättade sysslingar, hyrbil, storstad och slutligen Canada och vänner vi känner sedan tidigare.

Jag tror barnen plockar ut andra delar som huvudingredienser: åka flygplan (äntligen!!!), prata engelska, bada pool. För oss alla blir det ovant att vara tillsammans så mycket utan en himla massa nyttigvarande från min och Mannens del. Måla här, snickra där är den vanliga hemmavisan. Vi kommer att vara tillsammans, men med folk omkring oss nästan hela tiden – det är vi inte heller vana vid, hemmaråttor som vi är. Många av dem vi ska träffa känner vi inte. Eller jo, det kanske vi gör litegrann, efter månader av försiktigt kontaktskapande per mejl.

I detta ska vi inte bara manövrera, utan också vila, slappna av, fira vår semester. Det kan bli en övning i munkhjärta detta; att kunna möta människor med värme, öppenhet och utan oro. Också sig själv.