Möta 2011

Vad är det jag behöver, såhär inför en intensiv start på det nya året? Dagordningen för de närmaste månaderna fyller på sig; jobb och fritid, vill och måste, och så det där som vore så himla bra att få gjort när nu brorsonen vill hjälpa till och stjärnorna står rätt.

Jag lyckas sådär med att prioritera ett fåtal saker. Jag försöker verkligen skärskåda varje nytt projekt och vad det innebär. Det är bra, men de flesta slinker in lik förbaskat. Jag är nog sån, lite spretig, vill mycket på så vitt skilda områden. Och så har jag de där förbannade välsignade tentaklerna ute. De fångar upp en massa andra signaler än mina egna och kokar ihop alltihop till en soppa av göromål, ringa, fixa, hinna, planera.

Och, som sagt, vad är det jag behöver mitt i allt detta? Bristen på yttre fokus behöver kompenseras med ett inre. En rak ryggrad längs vilken lugna djupa andetag kan färdas ner och upp, snudda vid den varma katten som vilar hoprullad därnere. En stadig egen axel kring vilken jag kan snurra fort utan att tappa balansen. Jag vet att de finns där i min kropp. Det händer att andra ser dem även när jag tror att de är borta. I vår ska jag träna på att se dem, känna dem. Då blir det bra.

Fokus på det möjliga

Jag läser i tidningen Leva (nr 11/10) om kloka Alexandra Pascalidou som vägrade lyssna på det dåliga mammasamvetet och drog - utan familjen men med två goda vänner - till Elizabeth Gilberts paradis på Bali (vem blir inte sugen på den turen efter att ha sett filmen Eat Pray Love, baserad på vår första bokcirkelbok?). Tanken var att stanna upp mitt i 40-årskrisen, njuta av nuet och fundera på framtiden tillsammans. Sara och jag åker inte till Bali (just nu), men vi tänker emellanåt högt i samma banor här på bloggen.

Särskilt ett par rader pratar mig rakt in i hjärtat: "Acceptans föder frihetskänsla. Allt är inte längre möjligt men det som är möjligt är möjligare än någonsin. Vi flyttar fokus till det möjliga." Precis! Har ingen lust och ork att sträva efter ouppnåeliga mål, utan i stället ta mig i örat så att en del av det där som finns inom någotsånär räckhåll blir verklighet. Såhär har min jobbaffirmation utvecklats under mitt timeout-år härhemma: "Jag jobbar mindre, friare och mera meningsfullt". Steg ett är redan taget: Jag har har begärt tjänstledigt för att bara jobba 60% i vår. Steg två-tre-fyra: Nu SKA jag starta det där företaget! Nu SKA jag skriva bok av annat slag än läromedel (också)! Nu SKA jag börja utveckla studiecirklar på tema stresshantering och välbefinnande! Fokus på det möjliga.

Ett nystan som flyter med strömmen

Jetlag-snurren efter resan hem ger mig och mannen några sömnlösa timmar mitt i natten – samtidigt. Såna kan man bland annat använda för att prata, efter tre veckor med nya människor omkring oss på dagarna och barnen i närheten även på nätterna.

Vi konstaterar att jag har ett passionerat förhållande till jobbet. Jag vill hela tiden utvecklas och helst ska varje dag ge något nytt att tänka på, annars kommer tvivlen. I familjelivet har jag mycket lättare att njuta i det småskaliga nuet – inte minst i de förgängliga stunderna med barnen. Mannen är lite tvärtom. I de rymliga nattminutrarna har vi tid att vrida och vända på våra olikheter med nyfikenhet, utan ambitionen att ändra varann.

Jag tänker på Kay Pollaks föreläsning som jag såg på DVD, där han berättade om sina försök att börja simma mer med strömmen än mot den. Att – precis som Maria skriver – lita på att det jag behöver kommer till mig. Det är en form av hybris att tänka sig att det är jag som måste/kan styra vart jag ska ta vägen framöver. Det jag behöver göra är att frilägga min inre kompass, odla fantasier och drömmar så att riktningen blir tydlig, sen kommer tuvorna jag ska skutta på att visa sig.

Själva skutten måste jag ta med egen muskelkraft – att ta kontakt med personen som intresserar mig, att gå kursen eller söka jobbet. Men ju mer jag höjer blicken och ser skog istället för bara trän, desto lättare blir det att hitta. Det jag behöver göra är att samla mig, fokusera energi och värme på min kärna – här, där jag är – för att sedan öppna ögongen och se vägen framför mig.

Några gånger nu har jag haft en ny bild i mitt huvud när jag slumrat om kvällarna eller på olika flygplan: Ett nystan av fluffiga, ännu ospunna ulltåtar – sockervaddsliknande band som de vi såg i Upper Canada Village, ett kanadensiskt Skansen. Nystanet svävar ibland i min bröstkort, ibland i luften i olika miljöer. Där är min kärna, och den hastar inte iväg eller tror att den måste fixa allt. Den finns där, flyter och rör sig i harmoni med helheten.

På sista flighten från Canada köper vi en dagstidning och jag läser mitt horoskop med igenkännande nickningar. Jag har satt parentes om det som inte hade behövt vara med:
Your power to change things may be limited (at the moment) but there is no need to get frustrated about it. Life moves in cycles and it won’t be long before (you are back in command and making) things happen. In the meantime – chill!

Slutligen ler jag brett när jag läser Marias inlägg om att låta saker komma till sig – samma resonemang samtidigt utan samkörning – som så ofta.

Nu behöver jag bara en extrados tålamod, och kanske en kurs i att chilla.