Av någon anledning låter jag bli att säga vad jag faktiskt tänker: Nej, jag tycker inte att tiden går fort. Inte på det sättet. Och det är något i den där uppgivna sucken som provocerar mig. Kanske är det detta: Om vi nu tycker att tiden är värdefull, inte minst tiden då vi har våra barn i närheten, ska vi då ägna den åt att sitta och sucka och känna oss som tidens hjälplösa offer – även om det kanske stämmer?
Jag har funderat mycket på det – varför känner jag inte igen mig i upplevelsen av att barnaåren går så fort? För det tycks ju vara många som känner så, även om några kanske gör som jag och hummar med utan att egentligen hålla med. För min del beror det då inte på att jag har haft tråkigt. Tufft och krävande emellanåt, roligt och mysigt i mängd, men ytterst sällan tråkigt. Nån annan teori? Det enda jag kan komma på är min mani att samla på små omärkvärdiga ögonblick. Några skriver jag ner här på Livstid men de allra flesta sjunker undan lagom till läggdags samma kväll för att sedan flyta upp till ytan när jag minst anar det, eller alldeles försvinna i djupet.
Jag kan vara en mycket disträ och svårnådd mamma, senast för någon minut sen fick jag en mulen blick när jag satt försjunken i datorn och inte lyssnade ordentligt. Men jag tror inte att det går en dag utan att jag någon gång fylls av värme i maggropen och ett litet extra blänk i ögat när jag kramar, tjuvkikar eller tänker på mina barn. Jag tror visserligen inte jag är särskilt unik i det, men jag tänker att ju mer av den varan, desto mer är jag i tiden, inte före eller efter. Och då kan den få gå hur snabbt eller långsamt den vill.
