Strunta i etiketten

Såhär års är det många nya liv som ska börjas, färska gymkort som verkligen ska nyttjas och familjerutiner som äntligen ska fås ordning på. I den andan åker jag och Etta till Möbelvaruhuset.
Under bilfärdens samtal, circle way style, kommer vi in på att vara periodare. Inte i missbrukartermer utan när det gäller drivkrafter och sinnesstämningar. Om att växla mellan eftertänksam djurrättsetiker och kompisfnissande långnattspratare, till exempel. Att det kan vara lite knepigt när prioriteringarna svänger snabbt, för omgivningen, men också för en själv. Vem blev jag nu? Och vart tog hon vägen som jag var nyss?

Så läser jag några rader ur boken Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft av Charlotte Rudenstam:

"Du behöver träna dig på att släppa mycket av det som du tror att du vet (’jag är sådan, inte sådan’) och att erkänna hur den kunskapen begränsar din förmåga att ha en direkt erfarenhet av det pågående ögonblicket. Det är faktiskt så att kunskapen du bär med dig, (med sitt bagage av koncept, fördomar och trosuppfattningar) gör det omöjligt för dig att uppleva ögonblicket. När du erkänner att du inte vet, kan du vara närvarande i varje upplevelse som livet ger dig."

Trista fakta för en sån som jag, som älskar att studera och analysera både mig själv och andra. Inte minst mina arma barn får en hel del etiketter klistrade på sig, etiketter som de säkert kommer att klistra över min stora trut en vacker dag, som Piff och Puff gör med Pluto på julafton. Förlåt, men jag har så svårt att låta bli.

 

I väntan på att jag lär mig släppa det där helt får jag väl trappa ner genom sätta notislappar på mig själv och andra, istället för mormors gummerade syltburkslappar som krävde tio timmars vattenbad för att lossna. Den hyperaktiva fas jag är inne i nu till exempel – sista semesterveckan med Mannen på jobbet och mig själv i värsta terminsstartsformen; frivilligt sättandes väckarklockan, skuttandes mellan målarstegen och datorn, energisk och resultatorienterad.

Det här är inte mitt nya jag. Det är inte heller en villfarelse om livets mening, att skaka på huvudet åt när jag har lugnat ner mig. Det är en del av mig som behöver utlopp just nu. Och när rycket har gått över och jag kanske går in i en vara-mer-än-göra-fas, som i våras, då finns det nymålade garaget kvar som ett bevis på att den här veckans fokus tillförde sitt.

Jag på riktigt och jag på skoj

Jag är nöjd med min förmåga att vårda relationen till mig själv, att fortsätta överraska mig fastän jag har känt mig så länge. Idag har jag till exempel begått löparpremiär för i år. Det märkvärdiga är inte att det bara är den 7 feburari utan att jag har visat mig vara en sådan som alls begår löparpremiärer (ibland många på ett år). Det hade jag inte trott.

Och att jag gått och blivit pudelägare. Inte bara hundägare, vilket är tillräckligt chockerande, utan ägare av en livs levande pudel. Jag höjer ögonbrynen och ler överseende när jag hittar hundgodis i fleecen som hängt med till konferensen. Detta kan väl ändå inte vara allvar?

Det finns ett antal företeelser som känns väldigt tydligt JAG, medan andra roller känns mer som att jag leker dem. Mamma är jag exempelvis på blodigaste självklaraste allvar. Jag är en stolt tigerhona, och döttrarna - they're my pride and joy. Råka inte komma där emellan för då sitter du löst. Barn har jag vetat att jag vill ha sen jag var sådär 10-12. Det där med långtidskontrakterad man däremot är en tanke jag successivt har vant mig vid, och lärt mig uppskatta. Nu känns det helt naturligt att vara någons fru.

Sen har vi rollerna som jag inte riktigt tar på allvar. Hundägare och löpare är som sagt två exempel. Utövare av fysisk träning över huvud taget känns som att jag nog bara låtsas, utom just när jag gör det, då känns det emellanåt väldigt påtagligt. Friluftslivet är en annan sak, och präktigheten med allt evinnerligt cyklande. Jag vill och väljer att göra det, men blir mest full i skratt när jag hör bilden av mig själv utifrån ur någons mun; den där schablonbeskrivningen kan väl ändå inte vara jag?

Är jag formlös som plockar upp intressen från höger och vänster? Vad är det för skillnad på det där som känns okomplicerat "jag" och det andra? Finns det nån poäng i den där distansen mellan vissa delar av det jag gör och är, och det som känns som mig själv? Är det helt enkelt bra sätt att hålla uppe spänningen i min relation till mig själv? Vem vet, nästa gång jag kollar läget har jag kanske blivit ... husvagnsfantast?