Livstids julkalender: Andas djupt och tänka till

Nu har den här tanken på kort tid dykt på mig från flera håll samtidigt, i helt oberoende sammanhang. När sådant händer brukar jag tolka det som att det är något viktigt jag behöver förstå. Jag är en människa som tänker ganska mycket - ibland kanske lite för mycket - men det finns situationer då min hjärna verkar koppla ner helt och jag i stället styrs av mina impulser. Igår skrev jag om skillnaden mellan spontanitet och impulsivitet och att, även om det ofta är bra att våga ge utlopp för sina känslor, så finns det tillfällen då man faktiskt vinner på att lägga band på dem, åtminstone för en stund. Tack Patricia Tudor Sandahl för den påminnelsen.

Tanken om vikten av impulskontroll kommer också från ett helt annat håll. Det är på kursen om motivation som jag i boken Changing for Good (av James Prochaska m.fl.) läser om hur man, när man vill förändra ett oönskat beteende (som att röka) måste lära sig att inte styras av sin första impuls - att ta den där cigaretten trots att man vet att det inte är bra. Att för ett ögonblick stanna upp och fundera över det som inte är den omedelbara konsekvensen - tillfredsställelse för stunden - utan vad beteendet leder till på längre sikt. Inget nytt egentligen, men ännu en betydelsefull påminnelse.

Två utmaningar vill jag ge mig själv, på temat träning i att inte ge efter för mina omedelbara impulser. För det första handlar det om konflikterna jag ofta har med min mellandotter. Efter alla bråk genom åren har min reptilhjärna helt enkelt ställt in sig på att bli provocerad av mycket av det hon säger, även om jag blivit betydligt bättre på att inte gå i klinch. Dags ändå för mig att ännu mer medvetet träna, träna, träna på att stanna upp, ta ett djupt andetag och tänka till innan jag reagerar. Utmaning nummer två handlar om mat. Jag är en sån där jojo-typ som går upp och går ner, går upp och går ner. Det är inte det att jag tycker att jag måste vara jättesmal, men jag skulle så gärna vilja komma i de där snygga svarta jeansen... (Och alla andra kläder som hänger i garderoben oanvända). Framförallt är jag efter kursen jag har läst riktigt riktigt taggad att ta tag i både mat och träning på allvar efter jul. Jag vill bli lite mer kompis med min kropp, helt enkelt.

Andas djupt och tänk till. Vad vinner jag på kort sikt genom att bli arg just nu? Vad får det för konsekvenser på lång sikt? Blir jag verkligen lyckligare av den där chokladbiten?
 

Att skriva eller inte skriva?

De senaste månadernas utveckling har fått mig att fundera över mitt bloggande. Jag är ju van vid att spotta ur mig om allt möjligt som pågår i min vardag och hjärna, och att stundtals vara ganska utlämnande när det gäller mig själv. Men eftersom mycket av både praktisk verksamhet och tankedito just nu kretsar kring min mammas demens, blir jag tveksam. Kränker jag mammas integritet, även om hon inte läser vad jag skriver eller ens vet att jag gör det, och även om det handlar om mina tankar och känslor och inte om detaljer kring hennes sjukdom? Är det värre att blogga om upplevelsen av att vara dotter till en dement mamma än om det hade handlat om en annan sorts sjukdom, som cancer eller hjärtproblem? Skulle jag alls tveka då?

Jag har nyligen läst två böcker skrivna av kvinnor med dementa - och vid skrivtillfället levande - mödrar, Maj Fants Att vara mamma till sin mamma och Karin Flygares Det är så konstigt nuförtiden. Båda ger ganska utlämnande porträtt av mammorna och deras relationer med sina döttrar, och båda är mycket öppna med sina egna känslor - även de mindre vackra. Man förstår att skrivandet har varit ett verktyg för författarna att bearbeta sin situation, och jag som läsare är tacksam för böckerna. De ger mig en känsla av tillhörighet i en värld där jag annars känner mig ensam och främmande - de flesta vänner i min egen ålder har pigga, starka mödrar och får fortfarande vara döttrar till sina mammor.

Bloggen har ju blivit min ventil där tankar och känslor får pysa fritt och där jag stundtals får intressant respons av mina läsare. Kanske har jag aldrig behövt den så mycket som nu. Jag känner igen mig i det som Lotta Gray, vimmelreporter som fått tarmcancer och varvar cellgift och väskinköp i sin blogg, säger i SVT:s program Annas eviga - att när man redan är bloggare är det svårt att utelämna något som utgör en stor del av ens liv (i hennes fall cancern). Det handlar om det där 360-gradersperspektivet som jag och Sara och jag strävar efter - att vara hela människor, även på nätet. Skulle vara väldigt tacksam för era synpunkter.

Julen och jag

Till skillnad från Maria och Gaia tycker jag emellanåt att julen är lite knölig. Jag hade några år när barnen var små då jag suktade efter att få plocka fram julpyntet, och sedan spisade Jan Malmsjös julskiva i flera dagar. Jag tror det gav med sig när jag skaffade några timerstyrda åretruntlampor till farstun och andra mörka hörn i huset. Då blev varde-ljus-i-fönstren-effekten till jul mindre dramatisk och mysfaktorn jämnare spridd över året. Inget jag ångrar.

Jag tycker egentligen inte att jag är fången i egna och andras julförväntningar mer än jag anser rimligt. Jag accepterar att barnen inte tycker det är okej att bara få en noga utvald julklapp plus en summa att disponera i januarirean. Att hitta på riktigt bra julklappar kan vara kul, men det blir så himla mycket på en gång! Slutet på hösten är tuff redan från början, och även en restriktiv jul tär på min ork i planeringsstadiet, innan de lediga dagarna äntligen trillar in. Dem har jag dock inga som helst problem med!

För mig är det något skumt när alla ska göra samma sak samtidigt, och framför allt känna samma sak samtidigt, som att umgås med sina familjer och vara glada. Varenda människa vet ju att innanför en viss andel av de där varmstrålande fönstren är stämningen en helt annan. Den där skillnaden mellan är och ser ut skrämmer mig mer än en genuint bister situation, som inte låtsas vara något annat. Det skrev jag om förra året vid den här tiden.

Det här går igen i andra sammanhang också - jag har svårt för situationer där känsloprotokollet är skrivet i förväg. Då får jag svårt för att skriva mitt eget. I valet mellan en candlelight dinner och en oväntat passionerad kyss vid diskbänken vet jag vad mitt sinne och minne föredrar. Kanske är det därför jag gillar den här låten så mycket.

PS. Detta är Livstids tvåhundrade inlägg. Så det så. DS

Att leva livet fullt ut

Jag har just avnjutit Klas Hallbergs ljudbok Hångla mer! och under resans gång både fått en och annan tankeställare och flera goa skratt av hans träffsäkra betraktelser på härligt bred värmländska. Bokens titel ska inte tolkas bokstavligt, utan det handlar helt enkelt om att leva livet lite mer fullt ut - många av hans tankar liknar dem vi stöter och blöter här på bloggen.

Ett par saker som fångade min uppmärksamhet (kommer att fördjupa mig mer i några andra i senare inlägg):

* att vi inte borde vara så rädd för känslor av alla de slag, inte minst de som upplevs som negativa, t.ex. rädsla och ilska - för att leva livet fullt ut måste vi också tillåta oss att känna, inte bara tänka

* att vi borde bli bättre på att "tillverka valsedlar till vår egen riksdag" - d.v.s. att ta ansvar för våra liv och våra val (se tidigare blogginlägg: Att skapa sin egen historia, Acceptera eller förändra) - och att vi har så lätt för att sätta upp hinder för de val vi gör, ofta av skäl relaterade till skuldkänslor eller brist på pengar eller tid

* att det faktiskt inte är så lätt att vara människa och att vi de stunder då vi tvivlar på varför vi egentligen ska stiga upp på morgonen i första hand behöver massvis av närhet och medmänsklighet från vår omgivning - snarare än små vit piller

Hallgren har startat en egen "folkrörelse", ett socialt nätverk på internet som går ut på att vi kan peppa varandra att få tummen ur och göra det vi vill med våra liv: ta små modiga beslut i vardagen. Jag vågade gå med - vågar du?