Universum tar emot

… mig, tänker jag när kroppen stilla sjunker ner på yogamattan, genom yogamattan, tyngre för varje andetag. Som att sjunka ner i en lekpool med ljummet vatten, hela kroppen omsluten av varmt flöde, bara ansiktet sticker upp ovanför ytan.

På hemväg från yogan kommer några av dagens jobbskav ikapp. Ja, tänker jag, universum kan sannerligen ta emot ibland, bjuda ett sjujäkla motstånd. Varför ska jag hänga upp mig på så mycket? Varför är jag inte bara mild och glad och tålmodig lite oftare? Skulle den där Universum kanske kunna svara mig på det?

Då visar min inre bildskärm upp en dörrskylt. På den står ”Universum tar emot”, och skymtar jag inte ett ”Välkommen in” på raden under? Jag tackar för den påminnelsen. Vi har ju tid bokad kl. 5.55 imorgon bitti, som de flesta morgnar numera. Jag mediterar min kvart, känner mig inte påtagligt klokare av det, men nånting är det ändå som pågår. Och imorgon vet jag vad som blir mitt mantra…

En slarvig strukturmupp!

Ikväll vill jag bjuda in er till ett litet inre rum i mig, där jag då och då funderar över hur en och samma människa kan ha så diametralt olika egenskaper (ett ämne jag började nosa på i inlägget Dr Jekyll och Mr Hyde för längesedan). Det innebär också att jag plockar fram några av mina sämre sidor ur garderoben. Kanske kan det få dig som läser att känna dig lite lite bättre? Eller, i alla fall, lite mindre ensam, för dubbelnaturer är vi väl alla? Sån är jag själv - slappnar av när jag får höra om andras sprickor i perfektfasaden. Och så ligger det förstås i linje med vår konstanta Livstidsuppgift: att våga visa upp fler av våra 360 grader. Här är några av mina dubbelheter:

* Med barnen: en ofta ganska så tålmodig, pedagogisk och medvetet närvarande mamma men också en mamma som emellanåt har tålamod som en treåring med blodsockerfall eller fokus på Facebook i stället för på barnens cirkuskonster i vardagsrummet (se här)

* Med mannen: en förhoppningsvis ganska kärleksfull, omtänksam och respektfull fru som anstränger sig för att relationen ska fungera, men också en som ibland gnäller över minsta fel hos min man eller gör mig till barnslig martyr över ännu en bajsblöja eller diskmaskinsutplockning

* Med ordningen: en inom somliga områden oerhört välorganiserad strukturmupp (all e-post i mappar, alla papper i pärmar och alla foton i album) med ett högkvalificerat jobb, men också en superslarva som konstant tappar bort nycklar, solglasögon och vantar, glömmer och vimsar till det (fråga mina barn om hur pinsam jag var när jag handlade på ICA, betalade, gick ut ur affären och glömde all maten på bandet, och fortsatte glömma ända tills jag kom hem och upptäckte att de där goa bullarna vi skulle ha till fikat inte fanns...)

* Med att få saker gjorda: ofta en supereffektiv madame som får lika mycket gjort på en halvtimme som många får på tre dagar, men också en som kan gå i evighet och dra på saker som känns lite motiga (röja ur gästrummet som är fullt av för små babysaker, prylar från äldstadotterns tid hemma och annat som ligger på helt fel plats) eller lite läskiga (ringa samtal till folk som ligger mittemellan nära vänner och helt främmande myndighetspersoner)

* Med städningen: en ständigt röjande och plockande liten hustant som avskyr när saker ligger framme överallt på golv, bord och bänkar, men också den som har långa dammråttor under sängarna, spindelväv i taket och ett kylskåp som jag skäms över om någon gäst kikar in i när jag glömt att torka ur allt syltburkskladd och utspilld fil

* Med maten: när jag bestämt mig för att gå ner i vikt en oerhört disciplinerad typ som räknar Viktväktarpoäng, äter sallad till lunch och hoppar över kakan till fikat, men också en livsnjutande gourmand som i perioder fyller gom och mage med betydligt mer onyttigheter än vad som är bra för mig, därav behovet av de där kurerna alltemellanåt
* Med ekonomin: när det behövs en riktig Spara, en mästare på att leva billigt, göra matlådor, handla på extrapris och rea, men också, när pengarna flödar in lättare, en Slösa, som gärna äter ute, handlar, upplever och reser

* Med miljön: delvis en riktig miljömupp som handlar ekologiskt och begagnat, använder tvättnötter och åker tåg i stället för flyg, men också en helt vanlig ohållbar liten människa som trots klimathotet inte kan motstå shoppingsuget, som äter exotiska frukter transporterade långväga och ibland flyger till solen i alla fall

* Med meditationen: i perioder en hängiven meditatör som kan fokusera och leda mitt busiga tankejag vid handen tillbaka till andningsankaret i magen när tankarna svävar iväg, men lika ofta en person som - trots att jag vill - inte kommer till skott och som även när jag gör det inte lyckas leda tillbaka det där busiga tankebarnet (det här inlägget kom exempelvis susande sist jag mediterade)

Men varför inte bara acceptera alla de här konstigheterna, le lite vänligt åt mig själv och försöka se mig som en alldeles lysande operfekt förebild för mina barn och min övriga omgivning. Vad har du själv för dubbelnaturer som brottas om dig i ditt liv?

Tillbaka till de 360 graderna

Ett återkommande tema på vår blogg är att Sara och jag arbetar mot att vissa upp HELA våra komplexa människojag, alla 360 graderna i cirkeln. Att inte stoppa undan våra innersta tankar längst in i garderoben, utan våga dela med oss av dem till er där ute i cyberspace, vänner och kollegor, kända och okända. Vi utmanar hela tiden oss själva, tar djupa andetag, blundar och hoppar - och växer förhoppningsvis något lite för varje gång. Samtidigt riskerar vi att få oss en och annan känga av den som inte tycker eller tänker som vi. Eller som inte tycker att det vi skriver om lämpar sig för att släppas ut ur garderoben.

Häromsistens var det Sara som släppte in oss i sängkammaren och idag tänker jag låta ett annat litet garderobsspöke pysa ut. I mitt fall är det tankarna på vad som händer med oss efter döden och min sedan många år ganska så starka övertygelse om att vi lever vidare i någon form, att vi kanske faktiskt kommer tillbaka hit i ny skepnad och att det i min tankevärld inte är omöjligt att det går att komma i kontakt med dem som inte finns här hos oss längre. Min tro på det senare (och som rimmar illa med mitt yrkesjags krav på att allt måste bevisas) fick sig en rejäl duvning för tio år sedan, då jag tillsammans med en god vän besökte ett medium som flera personer jag kände hade haft goda erfarenheter av, men som misslyckades totalt med att identifiera vare sig några av mina anhöriga eller något av det som låg framför mig.

Så för en tid sedan gjorde en kvinna i min närhet ett besök hos en annan andlig vägledare - ett besök som gjorde ett mycket starkt intryck - och jag blev nyfiken och bestämde mig för att göra ett nytt försök. Kände att det passade in i mitt sökande efter att hitta just min mening med livet efter fyrtio, just det där som jag ältar så mycket på bloggen. Ville framförallt veta om jag är på rätt spår när jag tittar mig om efter en ny möjlig karriär efter den akademiska men kom också dit med en längtan att få till någon sorts kommunikation med min pappa.

Det här besöket var inte heller helt tillfredsställande (börjar fundera på om det är just jag som är svår att få tag i?), men framförallt två saker tar jag med mig ut i livet efter konsultationen. Jag ÄR på rätt väg - kort beskrivet: från kontroll till existens - och jag kan känna tilltro till livet eftersom jag kommer att få den hjälp jag behöver, när jag behöver den. Det andra jag tar med mig är att jag och min syster inte är ensamma i allt det som har med min mammas demensutveckling att göra - vår pappa finns där vid vår sida. När jag var hos mamma dagen efter kände jag det starkt, och för första gången på väldigt länge kunde jag uppleva ett stråk av kärlek - den som kommit bort i all förvirring och frustration.

Om den andevärld jag så gärna vill tro på verkligen existerar eller inte hoppas jag att det dröjer många år till innan jag får komma upp (eller ner?) och bekräfta, men även om alltihop bara finns i min hjärna och mitt hjärta så har jag fått den coachning och tröst jag så väl behövde.

Att skriva eller inte skriva?

De senaste månadernas utveckling har fått mig att fundera över mitt bloggande. Jag är ju van vid att spotta ur mig om allt möjligt som pågår i min vardag och hjärna, och att stundtals vara ganska utlämnande när det gäller mig själv. Men eftersom mycket av både praktisk verksamhet och tankedito just nu kretsar kring min mammas demens, blir jag tveksam. Kränker jag mammas integritet, även om hon inte läser vad jag skriver eller ens vet att jag gör det, och även om det handlar om mina tankar och känslor och inte om detaljer kring hennes sjukdom? Är det värre att blogga om upplevelsen av att vara dotter till en dement mamma än om det hade handlat om en annan sorts sjukdom, som cancer eller hjärtproblem? Skulle jag alls tveka då?

Jag har nyligen läst två böcker skrivna av kvinnor med dementa - och vid skrivtillfället levande - mödrar, Maj Fants Att vara mamma till sin mamma och Karin Flygares Det är så konstigt nuförtiden. Båda ger ganska utlämnande porträtt av mammorna och deras relationer med sina döttrar, och båda är mycket öppna med sina egna känslor - även de mindre vackra. Man förstår att skrivandet har varit ett verktyg för författarna att bearbeta sin situation, och jag som läsare är tacksam för böckerna. De ger mig en känsla av tillhörighet i en värld där jag annars känner mig ensam och främmande - de flesta vänner i min egen ålder har pigga, starka mödrar och får fortfarande vara döttrar till sina mammor.

Bloggen har ju blivit min ventil där tankar och känslor får pysa fritt och där jag stundtals får intressant respons av mina läsare. Kanske har jag aldrig behövt den så mycket som nu. Jag känner igen mig i det som Lotta Gray, vimmelreporter som fått tarmcancer och varvar cellgift och väskinköp i sin blogg, säger i SVT:s program Annas eviga - att när man redan är bloggare är det svårt att utelämna något som utgör en stor del av ens liv (i hennes fall cancern). Det handlar om det där 360-gradersperspektivet som jag och Sara och jag strävar efter - att vara hela människor, även på nätet. Skulle vara väldigt tacksam för era synpunkter.

Sista biten i mitt livs pussel

När jag lagt undan mina tre äldsta barns babykläder har det varit med ett sting i hjärtat och en undran om jag någonsin ska få plocka fram dem igen. Det har alltid känts som att det funnits plats för fler ungar i mitt liv. Min yngsta är nu sju veckor och eftersom hans vikt- och längdkurvor pekar rakt upp har det redan blivit dags att plocka undan kläder i de minsta storlekarna. Men den här gången känns det annorlunda.

För första gången känner jag mig nöjd och tillfredsställd - mitt livs pussel är färdiglagt. Och särskrivningen är avsiktlig, här handlar det inte om livspussel, åtminstone inte det begreppets innebörd av något komplicerat och svårhanterat, som man måste kämpa för att få ihop. Det jag menar är att jag känner mig komplett, att ingenting längre saknas. Ett lugn i såväl hjärta som äggstockar.

Det är mycket möjligt att jag då och då kommer att känna sorg över att den barnalstrande perioden i mitt liv - som har varat betydligt längre än för de flesta, eftersom jag fick det första vid 21 och det fjärde vid 41 - är över. Men jag tror inte att det kommer att bli något tungt och upprivande, utan mer ett litet stilla vemod. Och så hoppas jag att mina barn ser till att fixa efterrätt.

Ett år på Livstid

Idag skriver Sara och Maria sitt allra första (men inte nödvändigtvist sista) gemensamma inlägg här på Livstid. Just idag, den 8:e november 2009, är det nämligen på dagen ett år sedan vår blogg kom till världen hemma i Marias kök, efter två fyrtioårskriser och en gemensam tidsfest – och därtill några glas rödvin på lördagskvällen.

Tidsfesten krönte en lång periods festplanering som även inkluderade många spännande diskussioner om tiden och livet - och allt detta hade gett mersmak. Bloggen har blivit vår kanal för att fortsätta diskussionerna, med oss själva och med varandra, och även om huvudsyftet med bloggandet var – och fortfarande är – att fungera som vårt lilla sortera-älta-grubbla-över-livet-och-tiden-projekt, så har bloggen också kommit att bli lite mer än så.

Förutom att fungera som en viktig ventil för våra tankar och ett stöd i vår personliga utveckling, har den också hjälpt oss i riktning mot att vara 360-graders-personer. Här försöker vi våga visa oss, för alla och ingen, som de hela och komplexa individer (professionella och privata) vi faktiskt är.

Vi är också oerhört glada över att det vi skriver berör våra läsare, vilket avspeglar sig såväl i en hel del ”tummen upp” på Facebook (där vi brukar marknadsföra våra funderingar) som i följande kommentarer:

• ”Jag har läst på er blogg och ville bara säga att den är fantastisk!”
  
• ”Inspirerande och kreativt!”
  
• ”På pricken!”
  
• ”Jag har djupdykt i er blogg idag och vill bara säga hur bra den är! Ni skriver med mycket insikt, känsla och klokhet!”
  
• ”Hittade till er fantastiska blogg efter reportaget i PS! Befinner mig själv i en omfattande livsstilsförändring och inspireras mycket av er blogg!”
  
• ”Så underbart att ni har startat detta!”
  
• ”Det här är min nya favoritblogg! Igenkänningometern går i topp!”
  
• ”Vilka kloka kvinnor ni är! Livsbejakande, nyfikna och kritiska...”
  
• "Fantastiskt, jag ska läsa så ofta jag kan! Sånt här får en att känna verklighet i livet vi så ofta bara rusar igenom!"

Drygt 18o inlägg har vi lyckats åstadkomma under det här året, alltså i genomsnitt nästan ett varannan dag, även om vi har en viss berg- och dalbanetendens som gör att det ibland går långt emellan, medan vi ibland sprutar ur oss våra tankar, och ofta ungefär samtidigt. Hittills har bloggen omnämnts i två artiklar, en i lokaltidningen Smålandsposten (då Livstid fortfarande bara var ett projektskelett), dels i tidskriften PS! Personlig utveckling och psykologi. Inom kort kommer den att skymta fram i en artikel i tidskriften Laura.

När vi nu avrundar vår lilla tillbakablick vill vi göra det med två uppmaningar till våra läsare:

• Gå gärna tillbaka och läs det vi har skrivit tidigare, eftersom den här bloggen inte är någon tidsbunden dagboksvariant utan snarare en ständig cirkelrörelse där våra funderingar återkommer och utvecklas undan för undan. Ett sätt att hitta inlägg om det som intresserar just dig är att använda bloggmolnet med nyckelord till höger.
  
• Vi tycker också att det skulle vara väldigt spännande att få kontakt med fler av er som läser. Statistiken säger oss att mellan 15 och 30 personer besöker bloggen dagligen. Lägg gärna till er som bloggföljare och skriv en kommentar till det här eller något annat inlägg, gammalt eller nytt!

Tack för att ni finns och för att ni läser! Allt gott i höstmörkret!

Maria och Sara

Dr Jekyll och Mr Hyde

Gång på gång noterar jag och fascineras av människors komplexitet. Märker att det är något jag uppskattar alltmer i skönlitteratur jag läser - när karaktärerna inte är svartvita utan t.ex. porträtteras med såväl goda som mindre goda sidor, eller andra motstridiga drag. Ett exempel jag minns är Sara Kadefors Fågelbovägen 32 som utforskar just begreppet godhet. Kan man både vara en riktigt fin människa som vill andra gott och samtidigt göra gott för egen vinnings skull?

Komplexiteten finns förstås också överallt omkring mig. Sara bloggar om sitt dubbla förhållande till konsumtion, där miljömedvetenhet trängs med shoppingglädje och fåfänga. Vännen och bloggfontänen K bloggar om hur hennes vänner ifrågasätter hur hon samtidigt kan vara så djup och så ytlig (hittar tyvärr inte blogginlägget just på grund av den där fontänkaraktären hon har...).

I sin bok Hångla mer - en bok om att ge sig hän beskriver Klas Hallgren insikten att man samtidigt kan vara både poeten med de höga idealen och drömmen om att nå människors hjärtan OCH affärsmannen som begriper sig på hur budskapet ska paketeras för att verkligen ta sig in i dessa hjärtan.

Själv känner jag igen mig i samtliga ovan beskrivna komplexiteter, men den jag kanske upplever som mest framträdande är den som handlar om akademikern Maria och flummaren Maria. I min yrkesvärld handlar mycket om ordning och reda, tydlighet och objektivitet, och visst känner jag mig hemma där. Samtidigt har jag alltid varit en sökare, med många mer eller mindre mystiska lästa böcker och genomgångna kurser på min meritlista. Vi snackar meditation, reiki, kristallterapi, affirmationer och en hel del annat - och jag har ofta valt att hålla tyst om mina erfarenheter vid fikabordet.

Går det att förena dessa båda världar och låta akademikern och flummaren få lov att dansa tango med varandra i dagsljus? Ja, jag tror att jag är på väg dit i och med att jag mer och mer vågar visa upp även min mindre kända sida. Det sista året har flummaren till och med letat sig in i min tjänsteplanering - i form av de stresshanteringsgrupper jag leder på arbetstid och där vi tar upp åtskilliga av de "flummiga" företeelser som jag ägnat mig åt genom åren. Om jag får som jag vill kommer min framtid att innehålla mer jämnt fördelade proportioner mellan min Dr Jekyll och min Mr Hyde.