Universum tar emot

… mig, tänker jag när kroppen stilla sjunker ner på yogamattan, genom yogamattan, tyngre för varje andetag. Som att sjunka ner i en lekpool med ljummet vatten, hela kroppen omsluten av varmt flöde, bara ansiktet sticker upp ovanför ytan.

På hemväg från yogan kommer några av dagens jobbskav ikapp. Ja, tänker jag, universum kan sannerligen ta emot ibland, bjuda ett sjujäkla motstånd. Varför ska jag hänga upp mig på så mycket? Varför är jag inte bara mild och glad och tålmodig lite oftare? Skulle den där Universum kanske kunna svara mig på det?

Då visar min inre bildskärm upp en dörrskylt. På den står ”Universum tar emot”, och skymtar jag inte ett ”Välkommen in” på raden under? Jag tackar för den påminnelsen. Vi har ju tid bokad kl. 5.55 imorgon bitti, som de flesta morgnar numera. Jag mediterar min kvart, känner mig inte påtagligt klokare av det, men nånting är det ändå som pågår. Och imorgon vet jag vad som blir mitt mantra…