Livstids julkalender: Tack yogan!

Idag bara en kort tanke. Att en timme i extrem stillhet kan innebära en fysisk (och mental) utmaning så stor att kroppen skakar efteråt. Det tycker jag är en av de häftiga grejerna med yogan. Den bjuder mig på ständigt nya spännande tankekullerbyttor. Tack för det!

Att bejaka ovissheten

Tillit. Ett ord som jag har bloggat om åtskilliga gånger. Att våga lita på att det ordnar sig när det har tjorvat ihop sig. Och jag har tyckt att jag hade fått grepp om det. Att jag slutat ägna mig åt förtida uttag på oroskontot. Att jag blivit bra på "Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo". Men som med så många andra former av utveckling tar det tid. Två steg fram och ett och ett halvt bak. Ibland går det kanonbra, ibland inte bra alls.

Som med ekonomin. Oftast är jag i flow och känner att det löser sig. Men så kommer månadsskiftena då räkningar ska betalas och det inte har kommit in många slantar på kontot. Då royaltyn från oktober snart är obarmhärtigt slut. Då det visar sig att jag redan fått betalt för saker som jag trodde att jag hade kvar att få ersättning för. Då maken bara får halvtid på universitet (som jag lämnat), där han vikarierar.

Som med bokslutet. Paniken när det inte stämmer i bokföringsprogrammet. Rädslan att göra fel. Vill ju inte luras, vill göra rätt för mig, men tänk om det ändå blir tokigt och någon skattmas dyker upp här hemma och gör utmätning (som med byrån hos familjen Nilsson i Madicken). Vill ta hjälp av någon, vet inte vem i hela friden jag ska vända mig till, som jag kan lita på och som inte skinnar mig.

Som med lillkillens dagisplats. En dag får vi plötsligt beskedet att den utlovade dagisplatsen på syskonavdelningen på ett riktigt dagis i samhället inte finns. Att han måste fortsätta på akutsmåbarnsdagiset utan utegård som han gått på i ett och ett halvt år, där de flesta barnen är betydligt yngre - och utan utsikter att det ska ordna sig inom överskådlig framtid. Beslutet om det nya dagisbygget är inte ens taget ännu; herregud han hinner ju börja gymnasiet innan det stället är på plats.

Men såklart löser sig alltihop - som alltid! Maken får en halvtid till på en skola. Jag får skatteåterbäringen från himmelriket (jo det kan hända!) och fler inbokade uppdrag i höst redan än jag har haft på hela våren. Redovisningskonsulten från himmelriket (jo det finns sådana!) uppenbarar sig plötsligt med ett språk som jag förstår och ett arvode som jag lätt kan acceptera. Och såklart får minstingen plats på ett riktigt dagis. Inte vilket dagis som helst heller, utan det där två av tre storasystrar gått och stortrivts. Åttaåringen blir dessutom överlycklig när hon inser att hon får träffa sin gamla älskade fröken Ann-Louise vid varje dagishämtning.

Som vanligt är det väl kanske fråga om att jag behöver bli bättre på att uppskatta det självklara, genom att jag blir sådär lättad över att det som jag har oroat mig över löser sig. Men jag skulle gärna slippa den där oron, åtminstone för det mesta. Och på ett underbart yogapass på temat lugn och ro (med andningsövningar, mjuka yogapositioner och mantrasång) fick jag syn på det jag nog behöver träna mer på: att, som elefantguden Ganesha i den hinduiska mytologin som vi fick höra berättas om idag, luta mig tillbaka och acceptera. Att bejaka ovissheten, att till och med välkomna den - livet blir ju faktiskt ännu mer spännande då.

Universum tar emot

… mig, tänker jag när kroppen stilla sjunker ner på yogamattan, genom yogamattan, tyngre för varje andetag. Som att sjunka ner i en lekpool med ljummet vatten, hela kroppen omsluten av varmt flöde, bara ansiktet sticker upp ovanför ytan.

På hemväg från yogan kommer några av dagens jobbskav ikapp. Ja, tänker jag, universum kan sannerligen ta emot ibland, bjuda ett sjujäkla motstånd. Varför ska jag hänga upp mig på så mycket? Varför är jag inte bara mild och glad och tålmodig lite oftare? Skulle den där Universum kanske kunna svara mig på det?

Då visar min inre bildskärm upp en dörrskylt. På den står ”Universum tar emot”, och skymtar jag inte ett ”Välkommen in” på raden under? Jag tackar för den påminnelsen. Vi har ju tid bokad kl. 5.55 imorgon bitti, som de flesta morgnar numera. Jag mediterar min kvart, känner mig inte påtagligt klokare av det, men nånting är det ändå som pågår. Och imorgon vet jag vad som blir mitt mantra…

Generationsyoga

Nyss hemkommen efter årets största upplevelsejulklapp: femton personer från fyra familjer, åldrar 8–45, tre män, resten flickor/kvinnor, alla samlas vi på Vedayoga för en chartrad yogatimme, eminent skräddarsydd för vår brokiga skara av yogafröken Maria.  

Varje deltagare – van som ovan, liten som stor – lika djupt koncentrerad på att placera händer, fötter och allt däremellan på rätt ställe. Inte ett fniss hörs. Eller jo, kanske ett, när någon oväntat kapsejsar ur sin position. Men inte mer. Veda-Maria med precis samma vänliga tydlighet i genomgångarna som alltid.

Och efter det en tur till stans mysigaste ställe där man med kreativitet och skohorn har lyckats få till ett långbord för hela gänget. Mat och prat. Så småningom hem alla åt sina håll. Är beredd att hämta tandborsten när jag inser att klockan bara är halv nio. Inget dumt drag det där, att påbörja helkvällen klockan fyra på fredag eftermiddag. 

Det här är ju inte precis en gratis övning, om man nu ska prata alternativa julklappar. Men den är definitivt klimatsmart. För att vi lägger pengarna på en upplevelse där vi själva står för den tillförda energin. Och för att vi sedan, när vi ska ersätta den sprättsatta energin, äter till största delen närproducerad mat på härliga Kafé Deluxe.  

Bra också för klimatet bland oss som deltog. Vi är inne i den fasen nu, när vi allt oftare får smaka på att vara individer tillsammans istället för att fastna i kategorierna barn och vuxna. Såna här övningar skapar kontakter mellan barn och vuxna, över familjegränser. Härligt att se sin unge i andra änden av bordet uppmärksamt lyssna på pratet där och bidra med sitt. Lika härligt att få frågor från en frimodig åttaåring som jag träffar sådär två gånger om året. Det här minnet sparar jag i finhögen.

Hej härliga höst!

Den gångna söndagkvällen kunde ha blivit hur som helst. Eller kanske inte, det mest sannolika scenariot hade varit att vi hade uppnått dagens beting – att spika panel på den blivande carportens västersida – men blivit klara sent, snott ihop en middag och sedan alldeles för trötta börjat förbereda måndagens övergång från semester till hösttermin.

Nu blev det inte så. Uppdraget slutfördes redan vid femtiden. Familjen packade ihop sig för semesterns sista middag på stranden och vi hann hem i god tid för att pumpa cyklar, duscha och leta upp skolväskor.

Kvällen avslutades med ett stilla samtal före sovdags om vad jag och Mannen hoppas av hösten.

Att få carport-förrådet tätt före vintern… pratade vi inte om, utan om mindre världsliga ting. Och jag – som just lovat mig själv att inte ge mig på något självförbättringsprojekt i höst – kommer ändå upp med en liten lista. Jag väljer att se punkterna som kärlekshandlingar riktade till mig själv, ungefär så som Maria beskriver tanken med hennes Memento Vivere-projekt. Det som seglar upp som viktigt för mig inför hösten är:

Yoga och meditation

En termin kundaliniyoga väckte längtan tillbaka till hathayogans flödande flyt, så Veda yoga, here I come. En annan inspirationskälla var sommarens kajakhajk på fem dagar, bara Mannen och jag. Ska vi klara kajaksittande och tältande i så många decennier som jag hoppas så gäller det att hålla kroppen stark och smidig.

Meditationen finns i yogan men har också hittat sin egen plats i min morgonritual. Jag lyckas inte alltid se på mina kafferepstjattrande tankar med kärlek och upphöjt lugn, men jag hoppas att yogan kan hjälpa mig hålla ut och ge mig ny inspiration allt eftersom. Redan nu är meditationen ett ankare för min själ.

Arbete och Livstid

Mitt vanliga jobb och Livstidsprojekten med blogg, framträdanden och skriverier befruktar varandra, men kan också splittra mig på alltför många vill och borde. Jag vill vidare med båda och letar efter ett lite mer strukturerat sätt att göra det på. Att jag skriver det här mitt på blanka onsdagseftermiddagen är en del i det – jag försöker förlägga min deltidsledighet från jobbet så att den oftast infaller just på onsdagar, bara för att ha en ram att hålla mig till.

Mer Circle Way i mitt liv

Ett av Livstids uppdrag i år var att arrangera Circle Way Camp i Mundekulla. Samma uppdrag har vi för övrigt nästa år, 8-12 juli i Mundekulla. Lägret är en blandning av avslappnat lägerliv och personlig utveckling, i ett bad av otvungen gemenskap och kärlek. Kanske kan våra inlägg om och från Circle Way Camp ge den nyfikne en inblick. Några av de livsval som indianen Manitonquat-Medicine Story och svenska Ellika Lindén förmedlar har jag särskilt fångat upp som viktiga för mig just nu:

- att tala om det som faktiskt är det viktiga
- att möta allt och alla med kärlek, inte minst mig själv
- att lita på att känslorna som kommer till mig visar vägen hem.

Härlig höst till er alla!

Trådlös transmission

Åter på yogan, efter en lång tid med bara sporadiskt hemmapraktiserande. Faktiskt är det alla spirande Livstidsprojekt som för mig hit igen. Det sprudlande idébubblet är som snabba kolhydrater för min själ, än så länge utan sockersugets baksmälla. Men något säger mig att jag behöver komplettera med något fiberrikt, som fokus på fotsulornas möte med marken, för att hålla tyngdpunkten inuti kroppen och inte två meter ovanför.

Varannan fredagsmorgon inleds yogan med meditation, denna gång med kärlekstema. Jag är helt ren, utan den där rutinen som kommer när man betat sig in ett par kryss på 10-kortet – så jag sveps med utan betänkligheter.

Första steget: tänk på dig själv med kärlek. I det läget lånar jag någon annans skepnad när en välbekant vision dyker upp: Jag ser min unga mamma titta ner på knytet i famnen – som är jag – med full förundran. Det vore bra, konstaterar jag förnumstigt, om vi inte bara dokumenterade våra barn på foto och film, utan också oss själva i kärleksfullt samspel med dem. Sen går meditationen vidare.

Andra steget: tänk på en vän. Lätt att välja vem idag, för hon sitter här bredvid mig. Den nygamla, skörstarka, mildfasta vännen som jag inte känner utan och innan. Just därför.

Tredje och fjärde steget flyter ihop för min del, åtminstone i efterhand. De handlar om att föreställa sig en neutral person, som man inte har en relation till, respektive en som man ogillar – och försöka öppna kärleksflödet även till dem. Vet inte varifrån jag får bilden av traffickingoffret och hennes plågoande, som också har tvingat sig till rollen som hennes livlina. Gör det någon som helst skillnad för någon av dem – inuti eller i handling – om soluppgångens skönhet en morgon lyckas slinka förbi de tjocka försvarsvalven, in i deras medvetande? Och i femte steget, där hela världen finns med i våra tankar, gör det någon som helst skillnad att en handfull människor sitter samlade i en yogasal i Växjö och övar på att sprida kärlek?

Kommentaren som växte

Jag är ju inte så bra på att skriva kort... Det här började som en kommentar till bloggen En ny livsstil, men kan allt duga som blogginlägg också.

Hej kära Fembarnsmamman!

Nu har jag läst din blogg från A till Ö och är verkligen imponerad. Du känns som en bergsklättrare som metodiskt tar dig uppåt, ett grepp i taget, med säkringar längs vägen som gör att du tål att glida tillbaka en bit nån gång emellanåt.

En av Marias och mina gemensamma upptäckter är vilken nytta vi kan ha av olika professionella färdigheter om vi vänder dem mot vårt inre liv. Struktur, analys, listor - torrt och tråkigt kanske, men emellanåt kan såna verktyg penetrera svåra livsfrågor som svärd i solvarmt smör. Och om Maria kärvänligt utnämnt mig till überstrukturmupp bugar jag mig nu ödmjukt för min överkvinna!

Sen har vi tillfällena då kontrollen är till för att tappas, då det är dags att go with the flow, glida fram med kajaken... (som jag just nu är besatt av, den vänder mitt hjärta från yogan, eller kanske tar med yogan ut på vågorna, havsandning heter det ju). Men just nu verkar det vara strukturen du behöver. Jag önskar dig all lycka och känner mig säker på att din framtid är i trygga händer - dina egna.

Kram/Sara

PS. Du kom åt en av mina ömma tår när du skrev om ordning i hemmet som ett mål. På det området inser jag att jag inte är överens med mig själv. Vet inte om jag avstår röjning för att jag inte litar på min förmåga att slutföra det, eller för att det faktiskt är mindre viktigt än annat jag väljer att lägga tiden på. En hemläxa till mig. DS

19 minuters njutning

I våras sprang jag en del. Sen kom jag plötsligt av mig. Ett tag innan dess var det inte så kul längre men jag visste inte varför. Mannen sa: skaffa dig en träningskompis, sätt upp mål, som lopp att springa eller tider att nå i träningsspåret.

Jag hade faktiskt redan börjat snegla på klockan lite, efter ett antal veckors mjukstart för knän och leders skull. Upptäckte till min förvåning att jag springer ju helt okejfort för att vara motionär. Och orkar ju faktiskt öka på avståndet. Jag satte musik i öronen för att distrahera mig, mätte väglängder på kartan och var alltid inställd på att orka minst den distans jag sprungit förra gången. Ungefär då blev det tråkigt, och mannens råd kändes nu helt fel.

Paus och omtag. Hur kan jag göra det här på ett annat sätt? Kan jag jogga yoga-style? Vad är det min yogafröken brukar säga? Känn att du är i din kropp här och nu. Lyssna på kroppen och gör så mycket som den vill och orkar just idag. Varför ska det plötsligt inte gälla bara för att jag springer? Alla mina motiv för att springa är kanske inte så yogiska: flexibel och tidseffektiv motionsform, skönont stramande i benen efteråt, fåfängan som en del i min livsluf/st, känslan av att jag och min kropp är kapabel. Men hur kan jag göra på ett nytt sätt?

Hörlurarna fick stanna hemma, åtminstone tills jag hittat musik som gör mig mer istället för mindre närvarande. Min mobil har en sportfunktion med träningsdagbok och grejer. Där hade jag börjat lägga in hur långt jag sprang och till och med kilometertider på slutet. Bort med den rutinen. Okej att hålla koll på hur ofta och hur länge jag springer, men inget tidkollande under tiden. I rubriken för varje träningstillfälle skriver jag istället något kort som får mig att minnas just det tillfället. Som ”Stocken”, från campingen på Orust med samma namn, eller ”Blå lucka”, som var vad jag såg mellan molnen i en sista uppförsbacke.

Den senaste springturen, i morse, fick heta ”Här”. Med utgångspunkten att sluta springa närhelst jag känner för det, tar jag en tur i bokskogen. Inget sällskap att försöka känna av signalerna från, ingen musik. Mobilen i bakfickan och blicken framåt. Jag springer här, här, här. Som att se mig själv suddig och dubbel i en kikare och sakta skruva på ratten. Känslan när de båda bilderna smälter ihop. Fokus och skärpa. Jag är här. Hela jag är här. Här är jag.

Några korta såna stunder. Däremellan spretande tankemoln om postorderbeställningar och kajaker, men ändå lugn och lätthet. Ingen plats för jobbmage eller oro mellan ögonbrynen. Ingen trötthet eller smärta. Jag känner igen situationen: Detta är något som jag spontanaffirmerat om, sett framför mig hur jag springer avspänt utan att längta till slutet, med samma stillsamma fokus inåt som jag kan ha när jag går. Nu har jag gjort det på riktigt en gång.

Kvinnofestivalen 1 - lugn, inspiration och nya insikter

I helgen som gått övergav jag familjen och åkte alldeles ensam på Kvinnofestivalen i Mundekulla, en kurs- och retreatgård oerhört vackert belägen mitt i den småländska utvandrarbygden. Fast ensam var jag förstås inte länge. Här delade jag djupa samtal, skratt och tårar med fyrtio andra kvinnor mellan tjugo och sextio. Tänk att man utan att någonsin ha träffats förut kan komma så nära varandra på så kort tid. Samtidigt kände jag det behov som alltid infinner sig när jag vistas bland många människor - att emellanåt få gå undan och vara helt för mig själv. Eftersom jag bestämt mig för att tälta var det inget problem att ta ansvar för behovet att dra sig tillbaka.

Festivalen bjöd på inspirerande föredrag och workshops om bl.a. tankekraft, kvinnocirklar, självkärlek och pilgrimsvandring längs den berömda El Camino de Santiago. Vi yogade, mediterade, dansade frigörande dans, sjöng och åt massor av god, hemlagad vegetarisk och ekologisk mat. Tack Anne, för att du förverkligade din dröm och startade Mundekulla! Du är en stor inspirationskälla för alla oss andra som fortfarande mest drömmer... Tack Anna, Lina och Mona för minicirkeln där vi alla delade våra innersta tankar och fick mycket starka upplevelser tillsammans!

Vid den vackra avslutningsceremonin fick vi alla säga något om vad vi hade fått med oss. Min slutsats var att mina förhoppningar om att helgen skulle bjuda på lugn, inspiration och gemenskap har infriats till fullo, och jag hoppas att kunna återvända till Mundekulla många fler gånger i mitt liv, gärna med nära och kära - eller som nu, ensam och öppen för nya kontakter. Så mycket som jag har fått med mig den här helgen så borde det räcka till minst tio blogginlägg till. Alltså - to be continued...