Livstids julkalender: På upptäcktsfärd!

Gårdagens blogginlägg: Om att ta itu med mitt bokslut för 2013 utifrån arbetshäftet Unravelling 2014. Så lätt det var. Och så inspirerande. Jag kom bara en liten bit på väg i häftet, men gjorde ändå på den lilla stunden en viktig resa in i mig själv.

Eller vad sägs om den här rubriken: What did you discover about yourself in 2013? Jo, jag kunde sammanfatta att jag hade upptäckt...

... att jag faktiskt kan skriva kreativt (om någon annan också tycker det återstår att ta reda på)
... att jag är en brobyggare mellan skilda världar
... att jag är riktigt bra på att bygga nätverk i cyberspace och utanför
... hur viktiga hela familjen Wallin är i mitt liv, inte bara Livstidskompisen Sara
... att jag har ett mycket större socialt patos än jag själv trodde, och att jag måste följa mitt hjärta och hjälpa till allt jag kan, trots liten plånbok
... hur mycket jag älskar att slippa gå upp tidigt på morgnarna
... att jag börjar lära mig att hantera situationer där jag känner mig trängd (pudel med integritet)
... att jag kan utveckla min intuition långt över den gräns jag trodde var möjlig
... att tillit till att saker och ting löser sig är något jag blir allt bättre på men att jag fortfarande har en del att jobba med
... hur lycklig jag kan vara trots ett mycket begränsat ekonomiskt svängrum

Nog borde väl alla dessa insikter ger mig en rejält positiv skjuts in i 2014! Vad har du gjort för upptäckte om dig själv under det gångna året?

Livstids julkalender: Tack yogan!

Idag bara en kort tanke. Att en timme i extrem stillhet kan innebära en fysisk (och mental) utmaning så stor att kroppen skakar efteråt. Det tycker jag är en av de häftiga grejerna med yogan. Den bjuder mig på ständigt nya spännande tankekullerbyttor. Tack för det!

Mamma kastar sten

En av mina absoluta favoriter i barnboksfloran är Alfons Åberg, den underfundiga lille killen med sin disträa men välmenande pappa. Allra mest tycker jag om Raska på, Alfons Åberg, som skildrar en sådan där vardagsmorgon som alla vi föräldrar känner igen så väl, där våra älsklingar SKA BARA, än det ena än det andra medan klockan går och vår puls stiger. Och så på slutet, när Alfons äntligen är klar, då är det pappa som SKA BARA... läsa färdigt tidningen.

Och precis sån där är jag, vilket min stundtals ganska saktfärdiga men oerhört kloka mellandotter alltemellanåt påpekar för mig. "Mamma, du är världsmästare på att kasta sten i glashus!". Jadu, kära lilla piraya, det är inte bara småstenar, utan ordentliga bumlingar jag kastar.

Jag suckar och gnäller över att barnen aldrig gör det jag ber dem vid första tillsägelsen, men själv måste jag ju bara... fylla en diskmaskin, köra in ved, tända i pannan, svara på ett mejl innan jag kan komma och beundra ett legobygge, spela fotboll, läsa om vampyrer eller hjälpa till med en krånglande inloggning på datorn. Vem säger att mina ska-bara är mer relevanta än deras?

Jag blir dödsless över att bli skälld på och åthutad av mina döttrar, men med jämna mellanrum trillar jag själv dit och ryter så de små änglahåren står rakt bakåt av fartvinden (eller hur det nu var Mia Skäringer så illustrerande beskrev fenomenet). Varför skulle mammor få skälla på sina barn men inte barn på sina mammor? Ett fint och tänkvärt inlägg på det temat från Petra Krantz Lindgrens blogg: När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv.

Jag tjatar om det konstanta strösslet av strumpor, suddgummin, tuschpennor, pusselbitar, Pet Shop-figurer, halvfärdiga teckningar och äppelskruttar på bord, bänkar och golv, men strösslar ganska duktigt själv, tills renslusten plötsligt infinner sig och jag går fram genom huset som en ångvält. Varför skulle mamma-pryttlar på vift vara mindre störande för den allmänna husfriden än barnens dito?

Nåväl, första steget mot förändring är ju i alla fall sjukdomsinsikt...

Livstids julkalender: Insikt dan före dan

Tänk, ibland kommer insikter till oss från högst oväntat håll, som från en gammal juldänga med 90-talshiphopparna Just D som barnen och jag har sjungit ikapp till i bilen hela december. "Sen grälar dom om vikten av att hålla sams" sjunger Wille Craaford och då slår det mig att han sjunger om mig. Det är ju precis så urbota korkat jag ofta beter mig; jag grälar på barnen för att de inte kan hålla sams. Under pepparkaksbaket häromveckan tog vi ett snack om detta, skrattade lite åt hur knasigt det är och kom överens om att nästa gång det händer ska de sjunga versraden ur Just D-låten för mig!

Livstids julkalender: Tjugo år och redan livsvis

För några månader sedan fyllde min äldsta dotter tjugo. Hon är vuxen på riktigt nu, snart lika gammal som jag var när jag blev gravid med henne. Det ger mig nästan svindel. Hur vågade jag? Hur klarade jag det? Och hur kan hon vara en vuxen kvinna när hon fortfarande är min baby?

Samtidigt, så oändligt mycket visare än jag var i hennes ålder. Inte minst de senaste månaderna, sedan hon och pojkvännen gick åt varsitt håll i en T-korsning. Den ena livsinsikten efter den andra kommer till henne och jag blir lika häpen och glad varje gång hon vidarebefordrar till mig. Mycket är sådant som jag själv hittat fram till, men för mig tog det så många fler år och så många fler misstag. Finaste S, hur vis ska du inte ha hunnit bli när du är fyrtiotvå?