Att gå runt sjön

… vet varje växjöbo vad det betyder; den drygt fyra kilometer långa promenaden runt Växjösjön, som börjar bara ett stenkast från stadens centrum. Där gås det, cyklas, joggas, raglas, rullas barnvagn ut mot stadsdelen Teleborg, som rymmer ett femsiffrigt antal ”vanliga” växjöbor plus hela universitetscampus med tillhörande studentkoloni.

Igår fick jag veta att det finns människor som undviker att gå runt sjön på söndagförmiddagarna, även om de egentligen skulle vilja. De upplever promenadstråket som en catwalk för de lyckade, och de räknar inte sig själva dit. Eller är det att de utgår från att andra inte gör det? Den nyseparerade kvinnan vill inte gå där ensam och möta kollegan med make och efter dem grannparet, vänligt hälsande men ändå så oåtkomliga i sin tvåsamhet. Den med dåliga tänder och slitna skor vill inte bli mätt mot andras Canada Goose-jackor och bländvita leenden.

Vad jag inte heller visste var att en promenad runt Växjösjön kan vara det avgörande tecknet på att en ny relation faktiskt är något att räkna med. En ny aspekt på Livstidsbegreppet 360-gradersmänniska: Är du beredd att gå alla de 360 graderna runt Växjösjön med mig, oavsett vem vi möter?
Sist men inte minst fick jag ett tips för promenader runt Växjösjön – eller på helt andra ställen: En vän berättar att han och hans fru går rundan runt sjön var och varannan helg. De pratar om allt möjligt utom om två saker: jobb och konsumtion. Det vill jag pröva, med ett tabuområde till: praktiska aspekter av familjelivet. Fixar man det i fyra kilometer - ja, då har man garanterat tänkt ett par nya tankar.

Små avsteg

Det friskar upp med människor som bryter mot de små oskrivna reglerna som vi tror att alla andra också spelar efter. Två nyliga exempel:

• Tittar in hos en flyktig bekant för att låna en pryl. Vi pustar gemensamt över matlagning och andra hushållsbestyr. Apropå det förstnämnda säger hon utan skuggan av förlägenhet: Ja, det blir då inget handlat här förrän lönen kommer om några dagar. Till dess äter vi vad vi har hemma.


• I ett annat sammanhang berättar mitt lunchsällskap sitt livs historia i kortversion. Det framgår hur jobberbjudanden och lägenhetskontrakt har landat lägligt framför hennes fötter varje gång hon inte vetat var hon ska sätta dem härnäst. Hon beskriver själv sitt liv som en lift med räkmackan. Och: inte en enda gång sneglar hon över axeln för att se om himlen nu kommer att falla ner över hennes huvud.

Såna små händelser kan vara värda att fundera över. Varför noterar jag dem? Vad väcker de hos mig?

Jag - som inte känns vid Jante när vi möts på gatan - är ändå snabb att fiska upp ett par lagoma uppväxttrauman ur bakfickan när det känns som att allt går för bra. Pengar, som i det första exemplet, är betydligt mindre laddat, men kanske inte något jag tar upp med den jag inte känner väl. Och jag kan inte låta bli att undra: hade min bekanting gjort det om hon inte vetat att jag kunde ana att den där lönechecken är fullt tillräcklig när den väl kommer. Sånt kan jag fundera på.

Livstids julkalender: Tala om TV

I ett samtal kommer vi in på TV-vanor.
A: ”Mina barn, 16 och 14, vill så gärna ha tillgång till fler kanaler att de är beredda att betala allt själva. Jag överväger faktiskt att låta dem få göra det även om jag egentligen inte vill att de ska se på TV3 och TV5. Men TV på rummet blir det INTE.”
B: ”TV3 och TV5 är det enda jag och min dotter tittar på, ofta tillsammans. Och vi har fyra TV-apparater hemma, på tre personer!”
Oj, så olika man kan tycka. Jag vet att jag på många sätt är mer lik A än B: en högskoleutbildad, P1-lyssnande, icke-doku-såpa-tittande människa som bara har TV1, 2 och 4 hemma och som har synpunkter på könsroller och kommersialism på TV och andra håll. (Jag vet också att detta låter otroligt gammalmodigt och snustorrt.) Men just i det här samtalet längtar jag till samvaron i TV-soffan med B och hennes dotter. TV3 och TV5 kan ju vara jättekul!

Och jag undrar: Vad förmedlar man för självförtroende som förälder och tilltro till sina barns tankeförmåga när man förbjuder en 15-åring att titta på TV5? Att det dessutom inte hindrar dem från att göra det är en bisak. Det jag är ute efter är signalvärdet i förbudet.

Och så ner i motsatta diket: När vi pratar vidare om kanaler och TV-apparater pratar person B om att man riskerar att hamna utanför om man inte, som ”alla andra”, har TV på rummet eller hänger med i såporna. Jag hörde samma resonemang för ett tag sen på radio (P1 förstås) om föräldrar som köper märkeskläder till barnen för att de inte ska bli mobbade. För mig var det ett helt nytt sätt att tänka, för föräldrar alltså. Är inte det barnens argument? Som de ska ha i sin arsenal. Och av alla de saker de vill ha – för att alla andra har eller av helt andra skäl – ska vi vuxna ge dem de som vi, inte någon annan, tycker gör mest nytta/minst skada eller det som just den här individen allra helst verkar vilja ha. Vad är vi för förebilder om vi säger, eller ordlöst förmedlar: ”Nu går vi och köper den där jackan så du inte blir mobbad?” Är det inte i själva verket så att den inställningen ökar risken att bli mobbad, minst lika mycket som att vara annorlunda? Vem respekterar den som medvetet försöker passa in? Och hur mycket respekterar hon sig själv?