Lätt eller rätt?

Länge länge har jag velat lära mig meditera. Provade en kurs för väldigt många år sedan men fann det helt outhärdligt att sitta stilla så länge och bara vara, utan att göra något!!! ("Jag gör, alltså finns jag till", ni vet...) Det värkte i ryggen, mängder av oinbjudna tankar hindrade min uppmärksamhet och jag smet iväg med svansen mellan benen efter ett par ynkliga försök. När jag ser tillbaka på den här upplevelsen inser jag att jag förstås var på gröngölingsstadiet i min mentala utveckling.

Men kanske börjar jag bli redo för att återigen anta utmaningen. Kanske hänger det samman med min beslutsamhet och längtan efter att sänka mitt livstempo. Ännu mer inspirerad blev jag när jag läste boken Eat, Pray, Love (av Elizabet Gilbert). Så väl jag känner igen mig när jag läser om hur Liz kämpar mot alla oinbjudna tankedemoner som stör koncentrationen och får henne att resa sig upp mitt i meditationsstunden och gråtande rusande därifrån: "We are meant to sit for an hour in silence, but I log the minutes as if they are miles - sixty brutal miles that I have to endure. By mile/minute forteen, my nerves have started to go, my knees are breaking down and I'm overcome with exasperation".

Men så inser hon att det faktiskt handlar om att härda ut - för att så småningom kunna uppleva friden. Hon testar till och med en extrem form, Vipassana, där man inte får röra sig överhuvudtaget under hela meditationen. Myggorna bits, men Liz vägrar ge upp för impulsen att klia sig och härdar ut: "When it was all over, I stood up, walked to my room and assessed the damage. I counted about twenty mosquito bites. But within half an hour, all the bites had diminishes. It all goes away. Eventually, everything goes away".

Det påminner mig om när jag väntade mitt tredje barn och gick på gravidyoga. Då tränade vi på att uthärda lite smärta (diverse obekväma rörelser) för att inför förlossningen lära oss att möta och vara närvarande i smärtan i stället kämpa emot den. Och jag tror att det hjälpte mig - tillsammans med andningsövningarna. I alla fall var min tredje förlossning oerhört mycket bättre än de tidigare två - jag var så oerhört mycket mer närvarande i stället för att fokusera på striden.

Och det är nog just hit jag måste komma även när det gäller meditationen. Många andra typer av avslappning är omedelbart tilltalande i och med sin enkelhet, men just nu vill jag ta ett steg till, gå vidare, dyka djupare. Vid ett av besöken hos en karriärcoach för en tid sedan lärde jag mig att sätta upp vettiga mål utifrån en modell där ett av kriterierna handlade om att välja lätt eller rätt. Och det är ju precis vad det här handlar om: meditation är inte lätt, men kanske ändå rätt för mig just nu?

Har provat mig fram lite försiktigt ett par kvällar utan några prestationskrav. Inte var det skönt för ryggen nu heller, men den kan jag säkert träna upp. Inte var det lätt att släppa tankarna, men jag är övertygad om att jag kan bli bättre - där har jag nytta av min träning i medveten närvaro, som förstås är en viktig komponent i mediationsträningen. Jag vill gärna åka bort en helg eller kanske gå en längre kurs. Har du tips på bra ställen, eller annat som kan vara bra att ha med i bakhuvudet? Skriv en kommentar här på bloggen!