Bra, bäst, duktig!?!

Inkubatorn i Kronoberg AB har som mål att samla och stötta lovande nya företag som har stor potential, som kan bli bäst också i ett internationellt perspektiv. Det verkar gå bra, mycket bra, att döma av den engagerade och målinriktade föredragning jag nyligen hörde med tf VD Helena Collin. MEN: få eller inga kvinnliga företagare anmäler ens intresse för att försöka kvala in.

Helena beskriver hur man söker upp kvinnliga företagarnätverk och frågar vem som vill komma och bli bäst hos Inkubator – och får inget napp alls. Vissa vill helt enkelt inte växa. Andra är, som Helena säger, duktiga flickor som inte anser sig behöva någon hjälp. Duktiga flickor är de säkert, tänker jag, men jag är inte alls säker på att den där sista förklaringsmodellen stämmer mer än i undantagsfall.

Om det är så att Inkubator-retoriken i mötet med de duktiga flickorna är besläktad med den som användes vid föredraget jag hörde så har jag en helt annan teori. Att jag vågar uttala mig beror på att jag är född andra generationen duktig flicka av storasysters grad. Sedan har det hänt en del och mitt spektrum har breddats, men vissa ränder sitter där de sitter.

Säg ”bli bäst” till tio duktiga flickor, och jag hävdar att nio av oss (minst) associerar till prestation, jämförelse och konkurrens. Just det som så många av oss har kämpat hela vår uppväxt med att hantera. Vårt problem har aldrig varit att prestera, tvärtom, utan att lyckas höra och följa våra egna inre röster, att hitta och utveckla våra egna unika kombinationer av talang, vilja och intresse – huvudnycklarna till det där mycket framgångsrika företagandet som Inkubatorn letar efter. Den inre rösten har ibland dränkts just i omgivningens hurrarop, och samma omgivnings ivriga pekande FRAMÅT!!! har gjort det svårt att i farten hinna se de viktiga avstickarna i livet. Och när vi äntligen börjat inse hur lite prestation, konkurrens och "bästhet" betyder jämfört med att hitta rodret och kompassen på insidan, så kommer någon och frågar om vi vill bli bäst! Om det vore så enkelt, tänker vi och skakar omärkligt på huvudet...

Vill du få utrymme och stöd för att satsa all din kapacitet, din lust och ditt engagemang på idén som du brinner för och tror på? Är du tillräckligt bra kan du få det hos oss. Och får du det kan du bli hur bra som helst på just det du vill. Now we’re talking!

Finn din gräns!

Radioprogrammen på temat Mellan njutning och övergrepp väcker fler tankar än vad som rymdes i förra inlägget, så det får bli ett till:
Det finns så många berättelser om människor som inte har kunnat försvara sina gränser i samband med sex, så få om dem som kan det helt naturligt. I en del fall har motparten haft ont uppsåt, men så mycket oftare har gränserna inte kunnat försvaras av den enkla anledningen att invånaren själv inte vetat var de finns. Andra vet inte ens att gränserna finns, att det skulle kunna vara möjligt att definiera dem och agera efter dem.

Been there, done that – jag också, som så många andra. Så tacksam att det var en begränsad del av mitt liv, att jag kom ur det med huvudet upp och fötterna ner, kunde göra något konstruktivt av erfarenheten istället för att bli självdestruktiv, åtminstone efter ett tag.

Man blir ju rent olycklig när man tänker efter. Snälla söta tjejer och killar, kvinnor och män, tanter och gubbar – ta hand om er, känn ert fulla värde, röj fram era gränser eller bygg nya, innanför eller utanför ditt nuvarande territorium, respektera dem och kräv detsamma av andra. Så lovar jag att fortsätta göra detsamma för egen del. Det är allas rätt!

Låda i baklås

Att jag givit bort extranyckeln till min lustlåda har jag inga synpunkter på. Det är ju trots allt rätt man som har fått den. Värre är att jag verkar ha tappat bort min egen, huvudnyckeln. Genom nyckelhålet viskar en ack så försynt liten röst något om att jag kanske möjligen skulle tycka det vore trevligt att… vad det nu är. Det bygger man inga heta nätter på.

Någon gång emellanåt – så sällan att jag varje gång hinner glömma när det hände senast – kommer reptilhjärnan med kofot och megafon, sparkar in dörren, talar om precis vad hon vill ha och får det vanligen, som tur är. Sedan drar hon sig tillbaka, nöjd som en nymatad pytonorm, redo att smälta maten och läsa bok om kvällarna minst ett par veckor framöver. Inte heller det känns som en stabil grund för ett givande samliv.

Och, som Mia Skäringer säger, när har en sexspalt någonsin hjälpt en enda människa? Påklistrade övningar, låtsade förbud för att bygga upp trycket. Nej, här gäller det att hitta sitt eget sätt. Mitt blir ett uttalat undantagstillstånd ett tag framöver. Nu får vi inte ha mer bråttom än att jag, nästan när som helst, kan stanna upp och lyssna in den lilla rösten. När den väl klämmer fram vad den tycker får vi båda ha beredskap på omtag, reträtter och abrovinker till dess att det stämmer. Så småningom ska hon väl lära sig att det lönar sig att tala ur skägget från början. Jag vill vara där, närvarande och medskapande, inte sitta i passagerarsätet och guidas genom landskapet, hur magnifikt det än må vara. Reptilhjärnan fnissar när jag helt aningslöst är på väg att skriva att på den här resan behövs två rattar. Kul, kul. Huvudsaken är att hela jag fattar vad jag menar, varje del av mig på sitt sätt.