Låda i baklås

Att jag givit bort extranyckeln till min lustlåda har jag inga synpunkter på. Det är ju trots allt rätt man som har fått den. Värre är att jag verkar ha tappat bort min egen, huvudnyckeln. Genom nyckelhålet viskar en ack så försynt liten röst något om att jag kanske möjligen skulle tycka det vore trevligt att… vad det nu är. Det bygger man inga heta nätter på.

Någon gång emellanåt – så sällan att jag varje gång hinner glömma när det hände senast – kommer reptilhjärnan med kofot och megafon, sparkar in dörren, talar om precis vad hon vill ha och får det vanligen, som tur är. Sedan drar hon sig tillbaka, nöjd som en nymatad pytonorm, redo att smälta maten och läsa bok om kvällarna minst ett par veckor framöver. Inte heller det känns som en stabil grund för ett givande samliv.

Och, som Mia Skäringer säger, när har en sexspalt någonsin hjälpt en enda människa? Påklistrade övningar, låtsade förbud för att bygga upp trycket. Nej, här gäller det att hitta sitt eget sätt. Mitt blir ett uttalat undantagstillstånd ett tag framöver. Nu får vi inte ha mer bråttom än att jag, nästan när som helst, kan stanna upp och lyssna in den lilla rösten. När den väl klämmer fram vad den tycker får vi båda ha beredskap på omtag, reträtter och abrovinker till dess att det stämmer. Så småningom ska hon väl lära sig att det lönar sig att tala ur skägget från början. Jag vill vara där, närvarande och medskapande, inte sitta i passagerarsätet och guidas genom landskapet, hur magnifikt det än må vara. Reptilhjärnan fnissar när jag helt aningslöst är på väg att skriva att på den här resan behövs två rattar. Kul, kul. Huvudsaken är att hela jag fattar vad jag menar, varje del av mig på sitt sätt.