torsdag 19 augusti 2010

Begripa mindre - uppleva mer

På litterära salongen (bokcirkel skulle kanske någon kalla den) återberättar J en metafor om poesi: Att njuta av poesi är som när man hoppar i vattnet för att vara där, inte för att genast börja simma mot stranden. Jag försöker då och då, men det att läsande har en riktning sitter fortfarande djupt hos mig. Och att allt måste fångas istället för att bara få skölja över. Ser ändå små tecken på nya tider:

- På ledarskapskurs inom Polisen. Jag och 15 andra varav 14 män ska presentera oss för varandra, en i taget, 10 låånga minuter var. Jag inleder med min dikt och blir ställd när någon bekymrat säger att de inte förstår den, eller iallafall inte allt. Kan jag förklara? Visst ja, så kan det kännas på andra sidan, tänker jag. Som att man måste förstå.

- Slinker in via gästlistan på vännernas flamencoföreställning som landat i vår stad. Sanslöst många toner per sekund tillrar ut ur gitarren, ständiga taktbyten, helt oväntade pauser. Dansen vacker och stolt förstås, men inte förutsägbar för fem öre. Så långt från vers-refräng-vers-stick... att jag måste småle. Tänker att jag öppnar skalpen med ett par gångjärn i nacken och bara låter allt rinna in, alla intryck från syn och hörsel. Jag fängslas inte fullständigt, men det blir ett intryck, en upplevelse som inte störs av ett ängsligt intellekt.

- På kalas med osannolikt duktig trollkarl på gästlistan, festföremålens granne, som snabbt slinker hem och hämtar portföljen, preppar kavajen, efter desserten. Snurrar upp oss alla, fullständigt, gång på gång - trots att vi är såhär nära, precis som hans trötta barn, och han inte är körabil-lämplig. Ser en bekymrad rynka ovanför Mannens uppgivna leende när jag tittar till åt hans håll. Inser att jag själv bara har leendet - när slutade jag känna den där olusten över att inte begripa?

På salongen pratar vi också om djurhållning och försök till -uppfostran. Klickers till exempel, som man ersätter godis med vid träning av hundar (möjligen även katter och guldfiskar!) Det är vad jag gör när jag skriver som jag gjort nu - om nya sätt som är bra för mig, som ger mig mer av livet. Jag har konstaterat det förut: att skriva kan vara en kraftfull klickmanick!

Inga kommentarer: