Vem har råd att (inte) ha drömmar?

Har just lyssnat på Mark Levengoods uppläsning av sin bok Sucka mitt hjärta men brist dock ej. I en av hans ibland mycket underhållande och rakt igenom tankestimulerande betraktelser behandlas fenomenet drömmande (och nu syftar jag på sådant som vi gör dagtid). Mark berättar om telefonsamtalet från helvetet, där han ringde Telias utlandsnummerupplysning för sisådär 1:- i sekunden... En trött och urless telefonist malde på i all oändlighet (och pengarna tickade) utan att kunna hjälpa Mark med det han behövde, och på frågan om vad hon drömmer om att göra i stället där hon sitter och vantrivs på nummerupplysningen svarade hon: : "Vem har råd att ha drömmar?" Vad tragiskt att så fullständigt ha fogat sig i livets meningslöshet...

Själv funderar jag ibland på fenomenet dagdrömmande. Å ena sidan håller jag på att försöka lära mig att skruva upp procenten närvaro i nuet - att inte hänga så mycket i dåtiden eller grubbla över framtiden. Å andra sidan är det just de negativa sidorna av dåtid och framtid (ältande och oro) som jag vill komma bort från. Att däremot emellanåt släppa taget och drömma mig tillbaka till härligt slappa sommardagar (t.ex. när jag tittar på kort från lägerveckan tillsammans med barnen) eller liksom redan i förväg gotta mig åt allt mysigt under jullovet tror jag bara är nyttigt. Det senare hänger också ihop med Saras tidigare fundering om att ta ut glädjen i förskott. På det viset njuter man ju minst tre gånger - i förväg, under tiden och efteråt!

Sedan behöver ju inte alla drömmar gå i uppfyllelse. Som Mark Levengood uttrycker det i sin bok: "Drömmar ger kraft. Drömmar är inte ett mål att uppnå. Drömmar är en liten motor som får oss att puttra i rätt riktning. Det viktiga är att ta sig framåt". Och han avslutar sin lilla text så vackert: "Frågan är inte vem som har råd att drömma. Frågan är vem som har råd att inte drömma. Drömmar kittlar oss på själen. Drömmar kan få oss att vakna och le."