Olika - lika

I sina två senaste inlägg har Sara reflekterat över olikheter oss människor emellan, i de förutsättningar vi har och i de val vi gör i livet. Jag har också funderat på olikheter, fast ur ett annat perspektiv. Jag och min man, livspolaren sedan sjutton år. Så olika på många sätt.

Jag snabb och slarvig, vägrar läsa manualer, gör och får göra om. Han långsam och noggrann, läser på, ser till att allt blir bra från början till slut.

Jag ständigt öppen på vid gavel, inför honom och de flesta andra i min omgivning, IRL, på Facebook och i bloggen. Han betydligt mer fåordig och tystlåten (fast inte när han blir ordentligt engagerad), utan något som helst behov av att blotta sig själv och sina tankar. Dem får jag ofta dra ur honom, och att förvänta mig att han ska göra detsamma med mig är bara dumt. Han är ju van att få hela mitt inre liv serverat utan förlossningstång.

Jag hela tiden i behov av förändring, utveckling i yrkeslivet, en rastlös själ ständigt på jakt efter nya utmaningar. Han betydligt mer tålmodig och anspråkslös, med lägre krav på vad livet ska erbjuda honom på den fronten, nöjd och tillfreds med det han har. Att ha ett jobb att gå till. Att få lite lön varje månad.

Men häromveckan slogs jag vid flera tillfällen av hur lika vi också är när det kommer till det riktigt viktiga. Hur vi båda kan glädjas så kolossalt åt små saker i livet. Som den där kvällen när jag bjöd på nybakt rödbetsbröd och en skål full med nyplockade jordgubbar från grannens land - med mjölk och socker. Hur han liksom riktigt rös av välbehag och fnissade till över hur bra vi hade det där i kvällssolen, efter en dag tillbringad i altanbygget (han) respektive vedklyven (jag). Sådär som jag också ofta gör (fast jag gör det med lite mer buller och bång).

Och som en sommarmorgon när vi satt och filosoferade över vad vi skulle hitta på om mitt företag så småningom börjar ge lite mer pengar till hushållet. Så oerhört överens om att vi har precis vad vi behöver, inte känner något som helst behov av prylar eller statusmarkörer, utan det som stod på vår gemensamma önskelista var (a) en mer miljövänlig bil (i bilkörandet ligger vårt usla miljösamvete), (b) solpaneler till garage- och vedbodstaket, (c) ännu mer ekologiskt och (d) att kunna skruva upp vårt biståndsgivande (som vi tvingats skruva ner lite den senaste tiden). I övrigt gärna mer upplevelser - konserter, bio, resor (fast hellre med tåg än med flyg - och det är dyrt!).

Vi blir urförbannade över samma saker - orättvisor, miljöslarv och usel skolpolitik - och vi älskar båda den plats på jorden där vi slog ner våra bopålar för femton år sedan lika mycket. Just den där mixen, att vi är olika i så mycket, men lika längst därinne i kärnan, tror jag faktiskt skapar förutsättningar för den livslånga relation som jag hoppas så innerligt att få uppleva. Med dig vill jag bli gammal (och lite halvblind är helt OK). Med dig vill jag ju hoppa in i Nangilima.

Till mina barn

Det goda livet har skänkt mig tre fantastiska döttrar, och ibland funderar jag över vad jag kan och vill ge dem - utöver sanslöst mycket kärlek. Det finns värderingar jag gärna vill förmedla, även om jag naturligtvis är fullt medveten om att det ofta hör till att man som barn - åtminstone under en period i livet - markerar sin självständighet gentemot föräldrarna genom att tycka precis tvärtom. I mitt fall handlar värderingarna jag vill förmedla bland annat om alla människors lika värde och ett ekologiskt tänkande. De minsta är så små ännu, men jag gläds åt att äldsta dottern - som är 18 och om hon nu ville revoltera borde ha gjort det redan - delar de flesta av mina värderingar.

Något jag däremot hoppas slippa föra vidare är den prestationsfokusering som varit min trogna följeslagare under många år och som jag kämpar att lämna bakom mig. Som barn fick jag väldigt mycket uppskattning för saker jag gjorde och lyckades med, inte minst att få höga betyg. Det var däremot mindre vanligt att mina föräldrar gav mig uppskattning för den jag var eller gladde sig åt min glädje över sådant som kärlek och resor.

Det är så lätt att oreflekterat berömma goda prestationer (och det behöver nog inte var något fel med det), men jag känner att det är minst lika viktigt att finnas där och bekräfta barnen precis som de är och att dela deras glädje över sådant som inte handlar om vad de har presterat. Minns en diskussion med Sara för några år sedan. Hon berättade då att när barnen kom och visade sina teckningar så försökte hon att inte berömma deras duktighet, utan snarare ställa intresserade frågor om färger och motiv. Det har jag tagit till mig och försöker tillämpa så gott jag kan. Jag märker att jag återigen glider in på området good enough – detta att man inte måste vara bäst på allt för att duga i sina egna eller andras ögon. Skulle så innerligt önska att jag kunde bidra till att mina barn inte behöver så jobba så mycket med detta som vuxna som jag har gjort och fortfarande gör.

Sedan vill jag gärna ge mina barn många glada skratt och lite galenskap – visa att man kan bjuda på sig själv och skratta i såväl med- som motgång. Mark Levengood skriver i Sucka mitt hjärta men brist dock ej så kärleksfullt om sin skrattade och smågalna mamma, som föredrog att ligga på soffan och röka och läsa romaner framför att laga mat, baka bullar och göra annat som vi tenderar att tillskriva det goda moderskapet. Här har vi en kvinna som verkligen har anammat devisen om good enough mothering. Och Mark konstaterar nyktert att ”bland de största gåvorna ett barn kan få är modet att gå sin egen väg. Mamma satt aldrig på Moderskapets Piedelstal, det var för svårt att balansera soffan där. Men hennes skratt och hennes mod byggde trygga väggar runt vårt hem. Hon fick fyra barn som skrattar hos psykologen i stället för att gråta där. Mycket mer kan man inte begära av en barndom.”

Medan jag skriver detta kastar sig min fyraåring runt halsen på mig, trycker en blöt puss på min kind och säger: "Du är för snäll mamma som lagar så god mat till oss...". Och då är den kulinariska utsvävning hon syftar på helt i klass med Marks mammas - flingor och mjölk...

Blåsor under fotsulorna

Läser krönikor av bröderna Härén på interesting.org. Den 24 november skriver Fredrik om ett framträdande av Bob Geldof. Han jämför oss rika västerlänningar och vår relation till världens fattigdom med dem som blundade för folkmordet på judar under andra världskriget. Våra barn kommer att fråga oss hur vi kunde vara så passiva, varför vi inte gjorde något.

I går morse har P1:s Konflikt ett reportage om en familj från Azerbadjan som är i svensk domstolsförhandling för att överklaga sitt avvisningsbeslut. De blir ifrågasatta för att inte ha exakt koll på var och när och hur många gånger de blivit förhörda. Samtidigt intygar en läkare att de lider av posttraumatiskt stressyndrom – där dålig faktakoll är ett vanligt symptom. Mitt i förhandlingen undrar någon av de andra aktörerna om förhandlingarna kommer att vara klara före kl. 19; annars riskerar hennes bil att bli inlåst i parkeringshuset! Förhandlingen är färdig före kl. 19. Familjen får inte stanna.

Vänta här nu: Det är ju inte så jag vill ”känna fotsulorna mot underlaget”, inte det jag vill se när jag lyfter blicken och ser i vilket sammanhang jag finns.

Och vad gör jag, vad kan jag göra?