lördag 15 november 2008

Här kommer jag och är "good enough"!

Alla dessa krav om att vara "den perfekta mamman" (och samtidigt småbarns- och tonårsmamma), "den perfekta hustrun", "den perfekta dottern" (som ler vänligt när mamma för fjärde gången frågar om hon har betalat tillbaka den där hundralappen hon lånade), "den perfekta systern", "den perfekta vännen (som lyssnar och lyssnar när jag helst bara vill prata om mig själv) och värst av allt "den perfekta yrkeskvinnan"... Var kommer de ifrån, alla dessa tankar om att man måste vara så himla duktig på ALLT man gör? Och varför blir jag inte klokare trots alla år jag har lagt bakom mig, alla erfarenheter jag har gjort och allt jag har läst om att stärka sin självkänsla? Hur kommer det sig att jag fortfarande, när jag t.ex. får 25 positiva utvärderingar av studenterna på en kurs och EN negativ genast börjar grubbla över vad jag har gjort för fel? På ett intellektuellt plan förstår jag ju att det är fullkomligt absurt, men varför går det inte in hjärtat?

Häromdagen kom i alla fall en av de där sällsynta stunderna av klarsyn. Jag insåg att när det gäller mitt föräldraskap så har jag alltmer börjat känna det som någon pratade med mig om för länge sen: att jag är tillräckligt bra ("good enough mothering"). OK, jag jobbar mycket och hämtar sällan på dagis, jag blir väldigt arg på mina små barn ibland (särskilt på morgnarna när det tar tjugo minuter att ta på sig ett par gummistövlar) och jag är en sådan förälder som inte dansar glädjedanser när det kommer inbjudan till föräldramöte och jag är inte den som först räcker upp handen när det handlar om vilka som ska ingå i trivselgruppen på dagis. Men jag älskar mina barn över allt annat, i vått och torrt, när de är arga och glada, och jag berättar det för dem ofta, ofta. Jag kramar och pussar dem många gånger varje dag. Jag är hemma och nattar dem och läser godnattsaga de flesta dagarna i veckan. Och vi pratar och pratar och pratar och jag lyssnar faktiskt, för det mesta, men inte alltid, då skulle jag få sår i öronen med tanke på att mina barn snackar oavbrutet från det att de vaknar tills de har gått och lagt sig - och ibland i sömnen också.

Nu ska jag börja jobba med att inse att jag är "good enough" även i andra situationer, inte minst på jobbet, där jag ständigt omger mig med en massa andra människor med orimliga ambitionsnivåer och inre prestationskrav. Kanske kan jag om jag är lite mer "good enough" sprida den insikten som ringar på vattnet? För vem gillar egentligen perfekta människor?

Inga kommentarer: