Det tredje ögat

När jag för första gången såg en webbkamera kände jag igen den. Det är ju en sån fast osynlig som är min hemliga extra kroppsdel, placerad på en extra tentakel någon halvmeter snett ut från ena axeln. Den betraktar mig och den närmaste omvärlden i närbild och plågar sedan min hjärna med den ena reprisen ultrarapidare än den andra.

Ibland byter den skepnad. Den lossnar och seglar iväg från mig, mjukas upp i konturerna till ett fluffigt litet moln fem meter upp i luften snett bakom mig.
Då sänder den andra slags bilder:
Ser du nu att du cyklar med bra rulle genom en bokskog över en bro där sjödimman lättar? Märker du att det enda som bekymrar dig är att du grälade på barnen i morse, för att de sjöng duett i badrummet istället för att skynda sig. Du grälade för att de sjöng!? Och minns du att du läste på tidningssidan du tände kakelugnen med? Annonsen från Ecpat på tvärtomspråk: ”Svenska småbarnsföräldrar vet hur jobbigt det kan vara när deras barn tvingas sälja sig till utländska turister.” Du är en lycklig människa just nu, det ser jag på pedalvevandet och hållningen; lycklig åt att låtsas bekymra dig över att du grälat på barnen.