"- Om jag varje kväll hade tilldelat min fru en stjärna på kylskåpsdörren som belöning för att hon betett sig så som jag önskar så hade det varit fruktansvärt. Då hade vi inte haft en mänsklig relation."
Så citeras familjeterapeuten Jesper Juul i Rädda Barnens medlemstidning där han propagerar för det "autentiska" förhållningssättet till barn, till skillnad mot det auktoritära eller det släpphänta. Poängen är att göra som man gör i vuxna relationer - eller åtminstone försöker - känner efter vad man själv vill och följer det i största möjliga mån utan att dominera eller åsidosätta sin partner. Vill barnet ha högläsning när jag gärna vill läsa tidning kan man ju antingen skälla ut barnet för att det stör, utan reflektion lägga tidningen åt sidan och med den sina egna behov, eller vänligt men bestämt tala om att man just nu vill läsa sin tidning och låta det vara argument nog.
Det låter ju vettigt, och jag kan tänka mig att ju mer barn bemöts så, desto mognare beter de sig själva. Kruxet är ju att de inte alltid håller sig till de spelregler som gäller i en vuxen relation och hur gör man då? Jesper Juul är mycket skeptisk till "manualbaserad" uppfostran. Men funkar det verkligen att släppa alla strategier, metoder och rollbeteenden gentemot sina barn? Och bara vara som man är?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar