Tidigare idag hade jag ett styrkepass så gott som något: tömde på egen hand ett överfyllt bilsläp med ställningsdelar som vi monterat ner från den nymålade västfasaden på vårt bohemiska hus (- nu i två skilda gula nyanser!). I strilregnet och snålblåsten gladdes jag åt min förmåga att uppskatta livets krumelurer; att se det som ett gött fyspass som gör det skönt att komma in, när man släpar på tunga blöta trätrallar och känner hur vatten kramas ur handskarna och sipprar in mellan fingrarna varje gång man knyter handen i ett nytt grepp. Skulle jag istället ha insett att det nu är dags att boka den där lilla sinnesundersökningen?
Och just när jag skriver detta ser jag min man göra 20 armhävningar på raken med fötterna uppe på en stol för att det ska bli jobbigare. Han blir en nöjdare man av det. Han får nog följa med på undersökningen. Eller så struntar vi i det och lever lyckliga i alla våra dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar