Jag städar ut julen och rensar i själen

Jag ÄLSKAR julen - att vara ledig tillsammans med alla de människor som ger mig mest energi, man, barn, syster, syskonbarn, mamma och svärmor - och alla våra härliga (och bitvis småknäppa) familjetraditioner - de urgamla julbonaderna från mammas barndomshem, granris på köksgolvet på julafton och hämtpizza dan före dan. Julstress är ett begrepp som inte existerar i min värld - jag går i stället in i ett ljuvligt lugn dagarna före jul, och då har vi ändå prickat in mellandotterns födelsedag den 22:e... Därför är det alltid med visst vemod jag städar ut julen - jag segar ut på det så länge det går vartenda år. Å andra sidan är julutstädningen något som ger mig livsmod och en glimt om att vi faktiskt går mot ljus och vår. Samtidigt som jag plockar ner bonader och adventsstjärnor, eldar upp misteln och det torra tallriset, händer något inuti mig.

Den där vardagsstädningen (som i vårt hem ofta mer liknar månads- än veckostädning, enligt behovsprincipen...) är inte något jag älskar direkt. Men ibland - i synnerhet när det hunnit bli riktigt sunkigt - kan jag komma in den där härliga själsreningskänslan. Ännu tydligare framträder den när jag får röja. Garderober med kläder som skickas till Emmaus eller tippen beroende på skicket. Mammas överfyllda källare med gamla kvitton och barnavårdscentralsbroschyrer från 70-talet till pappersinsamlingen. Varje gång jag röjer, fyller påsar och lådor och kör iväg blir jag lättare inombords och luften blir lite mjukare att andas. Nu ska jag snart ta itu med garderoben där jag stuvade in en massa skräp när jag fixade i ordning mitt rum för sinnesro... Och enligt en annan av mina och Saras principer - den om att ta ut glädjen i förskott - börjar jag redan njuta lite smått av känslan!

Att hitta sitt livstempo

I min profil på bloggen har jag givit mig själv epitetet yrväder och så har jag nog uppfattats av många under mina 40 år här på jorden. Som barn var jag ivrig och konstant i farten, och så har det fortsatt. Ständigt tusen bollar i luften såväl på jobbet som hemma, ständigt på gång med nya projekt. Och större delen av tiden har jag trivts väldigt bra med det.

Nu har jag dock noterat att något verkar vara på väg att förändras. Jag får inte längre lika stora kickar av att alltid vara igång, jag längtar ofta till lugn och sinnesro. Mitt livstempo verkar helt enkelt ha börjat sakta in (mitt i livet!), vilket får konsekvenser. Jag måste (som jag varit inne på flera gånger tidigare) lära mig att dra ner på mina egna ambitioner. Jag måste också våga stå upp för min övertygelse gentemot omgivningens oskrivna lagar om att det är "fint" att jobba mycket eller nödvändigt att ha ett hem i toppskick (se också Saras betraktelse om det bohemiska hemmet och ofullständiga projekt).

Samtidigt kan det för somliga bokstavligen leda till döden att tvingas dra ner på ett högt tempo som man trivs med, t.ex. i samband med pensionering, vilket beskrivs i en bok jag just läser (Positiv energi av Judith Orloff). Det viktiga är att hitta det livstempo som passar en - utifrån personlighet och fas i livet. Enligt Orloff är några tecken på att man har hittat detta tempo att man upplever känslomässig balans, fysisk uthållighet, tålamod och passion. Helt och hållet där är jag nog inte än, men jag hoppas att jag är på god väg!

Om energi- och tidstjuvar 2

Har tittat igenom och presenterar här nedan några av de tids- och energitjuvar som våra gäster på den gemensamma Tidsfesten identifierade. Konstaterar att flera av dem relaterar till sådant som vi har skrivit om i bloggen - uppenbarligen finns det ett och annat som dränerar många människor:

• Stökiga skrivbord (se Strukturmuppens återkomst)
• Överfyllda förråd (se Många kläder lite tid 1)
• Negativa tankar och grubblerier (se Vem har råd att (inte) ha drömmar?)
• Att jämföra sig med andra (se Man är ju den man är)
• Egna överdrivna ambitioner (se Här kommer jag och är "good enough"!)
• Gnälliga bittra människor som bara tar energi (se Om tids- och energitjuvar 1)
• Föreställningar om att det mesta ska vara bra/perfekt (se Livet duger!)
• TV-reklam
• Sömn (för lite och för mycket)
• Regn
• Fundamentalism
• Krånglande datorer
• Byråkrati
• Jobbpendling
• Onödiga möten
• Städning

Jag tror att det är nyttigt att emellanåt fundera över om det finns någon möjlighet att plocka bort/minska ner några tids- och energitjuvar eller åtminstone försöka minimera deras negativa effekter. Städning är en sådan sak. Inte för att vi (eller i alla fall jag) någonsin har varit några stora städivrare, men sedan ett antal år tillbaka ägnar vi i vår familj oss åt fenomenet "behovsstädning", d.v.s. vi dammar, dammsugar och torkar golv så lite som möjligt, och nästan bara om vi ska ha gäster (försöker hålla någotsånär ordning gör jag däremot, helt i enlighet med min strukturmuppsådra, annars blir jag galen). Men vi får se till att det inte går alltför långt mellan besöken så att det inte gror igen totalt!

TV-reklam använder jag ofta konstruktivt i stället för att svära över den: passar på att gå på toa, hämta en frukt eller vattna blommor. Regn är svårare att undvika, men då får man i stället njuta maximalt när man äntligen får komma in en regnig dag - göra en brasa (om man har någonstans att göra en), tappa upp ett varmt bad (om man har ett badkar) eller tända många levande ljus.

Hur gör du för att förminska effekterna av dina tids- och energitjuvar?

Här kommer jag och är "good enough"!

Alla dessa krav om att vara "den perfekta mamman" (och samtidigt småbarns- och tonårsmamma), "den perfekta hustrun", "den perfekta dottern" (som ler vänligt när mamma för fjärde gången frågar om hon har betalat tillbaka den där hundralappen hon lånade), "den perfekta systern", "den perfekta vännen (som lyssnar och lyssnar när jag helst bara vill prata om mig själv) och värst av allt "den perfekta yrkeskvinnan"... Var kommer de ifrån, alla dessa tankar om att man måste vara så himla duktig på ALLT man gör? Och varför blir jag inte klokare trots alla år jag har lagt bakom mig, alla erfarenheter jag har gjort och allt jag har läst om att stärka sin självkänsla? Hur kommer det sig att jag fortfarande, när jag t.ex. får 25 positiva utvärderingar av studenterna på en kurs och EN negativ genast börjar grubbla över vad jag har gjort för fel? På ett intellektuellt plan förstår jag ju att det är fullkomligt absurt, men varför går det inte in hjärtat?

Häromdagen kom i alla fall en av de där sällsynta stunderna av klarsyn. Jag insåg att när det gäller mitt föräldraskap så har jag alltmer börjat känna det som någon pratade med mig om för länge sen: att jag är tillräckligt bra ("good enough mothering"). OK, jag jobbar mycket och hämtar sällan på dagis, jag blir väldigt arg på mina små barn ibland (särskilt på morgnarna när det tar tjugo minuter att ta på sig ett par gummistövlar) och jag är en sådan förälder som inte dansar glädjedanser när det kommer inbjudan till föräldramöte och jag är inte den som först räcker upp handen när det handlar om vilka som ska ingå i trivselgruppen på dagis. Men jag älskar mina barn över allt annat, i vått och torrt, när de är arga och glada, och jag berättar det för dem ofta, ofta. Jag kramar och pussar dem många gånger varje dag. Jag är hemma och nattar dem och läser godnattsaga de flesta dagarna i veckan. Och vi pratar och pratar och pratar och jag lyssnar faktiskt, för det mesta, men inte alltid, då skulle jag få sår i öronen med tanke på att mina barn snackar oavbrutet från det att de vaknar tills de har gått och lagt sig - och ibland i sömnen också.

Nu ska jag börja jobba med att inse att jag är "good enough" även i andra situationer, inte minst på jobbet, där jag ständigt omger mig med en massa andra människor med orimliga ambitionsnivåer och inre prestationskrav. Kanske kan jag om jag är lite mer "good enough" sprida den insikten som ringar på vattnet? För vem gillar egentligen perfekta människor?