Att brinna

"Mamma, igår läste jag en krönika i Smålandsposten som verkligen fick mig att tänka till". (Hm, själv läser jag mest rubriker, och kultursidan i bästa fall. Annars skådar jag mest min egen navel och inte alltid så långt utifrån den.) Min elvaåring, däremot, läser krönikor. Och så lite senare: "Alltså, förlåt mamma men nu måste jag faktiskt svära. Jag blir så JÄVLA arg på alla som säger att det inte spelar någon roll vad LILLA JAG gör för miljön". Hon pratar vidare och det handlar om ekologisk mat, att släcka lampor och så vidare. Och så i kväll, när jag är på bokcirkelträff och hon ringer och gråter för att hon är rädd. Inte för mörkret, som det brukar handla om, utan för klimatförändringen. Så rädd och så ledsen att hon måste krypa ner och lägga sig i min säng för att kunna somna.

Jag drar mig till minnes andra uttryck för hennes starka samhällsengagemang den senaste tiden. Hennes upprörda känslor över genusskillnader - alltifrån klädfärger till leksaker till idén i Anne på Grönkulla som vi läser högt i just nu att en flicka inte skulle kunna vara till samma nytta som en pojke. Indignationen över det heteronormativa konståkningssamhället (som hon inte på något sätt är en del av): Varför finns det en tjejgren, en killgren och en pargren, men ingen gren där man får uppträda tjej-tjej eller kille-kille? Insamlingen hon startade under Musikhjälpen med namnet Bry er!!! 

Denna lilla elvaåring som vi har suckat och stönat över så många gånger, samtalat om och med, skällt och gnällt på - slitit vårt hår i frustration över alla konflikter. Den lilla pirayan med de vassa tänderna, men med ett hjärta som klappar för viktiga saker, för miljön, för människor i världen som inte har det lika bra som vi, för barnen i skolan som hon försöker hjälpa i egenskap av Kompisstödjare. Älskade pirayan min, behåll din glöd genom livet! Den kan ta dig vart du vill och du kan göra skillnad - som kompis, genusvetare eller Greenpeaceaktivist!

Nu lyfter vi blicken

Mer än en gång har vi funderat på om navelskåderiet vi ägnar oss åt på bloggen gör någon skillnad alls (jag här och Sara här). För oss själva möjligen, men räcker det? Är det meningsfullt att ägna det så mycket tid och energi? Båda har vi också konstaterat att det nog ändå är så att filurandet, som hjälper oss i vår strävan efter det goda livet, också ökar vår förmåga att se bortom den egna lilla bubblan och fundera på hur vi kan göra något litet för världen. Sara och hennes man har alltid varit mina "miljöidoler", som lever som de lär, och som jag aldrig kommer ikapp, men de inspirerar mig IRL och på bloggen.

Och nu känner jag att välmåendet i mitt liv har nått sådana höjder att jag kan lyfta blicken ytterligare ett snäpp. I lugnet på relax-avdelningen på hotellet där jag och mannen i mitt liv häromsistens njöt av vår första barnfria helg sedan vi blev tre- respektive fyrbarnsföräldrar, växte det fram ett nytt förbättra-världen-en-liten-smula-projekt att sätta tänderna i. Om några år ska vi åka till Indien och jobba med bistånd i någon form under ett år eller så. Tankarna har funnits där - luddiga - ett tag, men landet jag haft en längtan till så länge jag kan minnas, ropade på mig alldeles extra tydligt där i bokcirkelboken, Den sjätte gudinnan av Karin Alfredsson, som avnjöts (och upprörde) på hotellet. Något måste det väl finnas vi kan hjälpa till med? Något som kan få oss att känna att vi i alla fall har försökt göra lite skillnad?

Men, tänker säkert några, är det inte dumt att redan outa något som är så i sin linda? Tja, för det första är jag, som de som känner mig vet, inte en person som inte gärna bär på hemligheter någon längre stund. Mina graviditeter har jag berättat om för hela världen sisådär en minut efter det blå strecket på stickan. Sedan tänker jag också att vi faktiskt kan dra nytta av outandet; har man berättat finns ingen återvändo, och så kanske omgivningen öppnar sina ögon och öron, plockar fram erfarenheter och kontakter, och delar med sig av tips och tankar att fylla vår idé- och kunskapsbank med i lugn och ro. Så du som vet det allra minsta - om Indien eller om biståndsarbete - snälla hör av dig, med en kommentar här på bloggen eller med ett mejl till maria@livstid.nu! Jag lovar att belöna dig rikligt med tankar och erfarenheter från en HELT annan (och betydligt mer myllrande folkrik) del av världen än de tysta småländska skogarna.

Hemmafredag

Hemma med två snuvungar denna fredag. Säger till busschauffören: ”Mina två tjejer är hemma idag också.” Mina två tjejer… tänk att jag har dem, lånar dem.

Fortsätter med en springtur. Bara så lång som det känns skönt, och idag är det inte långt. Varför ska jag nödvändigtvis springa längre varje gång? Och varför ska det vara jobbigt? Nej, något Göteborgsvarv blir det nog inte för mig. Aldrig höll jag på att skriva, men det gör jag inte.

Hem, stretcha, frukost, barnpyssel, några jobbsamtal och lite köksröj. Vägen till duschen är krumelurig. Träningskläderna kom jag ur nyss tack vare att de skulle in i tvättmaskinen. Bestämmer att lunchen ska intas utan saltstela kinder, men innan dess skriva lite till.

Lyssnar på P4 Kronobergs program Västergatan där konstnären Susanna Arwin intervjuas – kvinnan bakom konstprojektet Den svenska tanten (som förtjänar en utläggning i sig), vars kafé ligger alldeles häromkring.

Susanna pratar om passion för det man gör och om att visa sin glädje när man känner den, på jobbet, på gatan, hemma. Funderar på min balansgång: På jobbet drivs jag av engagemang med inslag av passion, men håller samtidigt jobbet på en armlängds avstånd. Vill inte ätas upp, jobba för mycket, tappa fotfästet här utanför. Kan kanske släppa liiite mer på tyglarna… Glad är jag ofta, Susanna stärker mig i inställningen att också visa det, alltid när det passar och ibland annars också.

Naveln är världens mitt?

Just det Maria skrev om nyligen har jag också gått och plurat på ett tag: hur inkrökt får man vara, och är man, egentligen?

Genom jobbet har jag nyligen fått en rejäl dos krismedvetande och färska kunskaper på miljöområdet. I det här fallet är faktiskt kunskap emellanåt tung att bära. Jag som brukar må så bra av att lyfta blicken och leta efter sammanhangen känner att här måste jag sänka den istället, som bländad av en stor svart sol som är Krisen, Farorna och Koldioxiden. Jag får ta ett steg i taget och koncentrera mig på var jag sätter nästa fot, och nästa. Små miljönyttor och mindre skador. Leta begagnat och upplevelser som julklappar, cykla mer, streta på med miljököret på jobbet.

Sen försöker jag ju må bra också, och frågan är om detta är en konkurrerande eller kompletterande verksamhet. Ibland undrar jag om det vi petar i här på Livstid är små oväsentliga detaljer. Kliver vi rätt ut i luften från toppen av Maslows trappa? Men det jag kommer fram till är ändå att man gör så mycket mindre skada och mera nytta om man mår bra. Ett inte så vardagligt exempel är Nelson Mandela. Jag tänker mig att han måste ha ägnat en del av all sin tid i fängelse åt det som kan kallas för navelskåderi, för att försöka bli klokare och lyckligare. Hade han någonsin kommit ut om han inte gjort det? Och hur hade Sydafrikas nutid sett ut om han hade kommit ut, men med hämnd för ögonen istället för försoning?

Låtom oss vara stolta över vårt engagemang

Med glädje läser jag i senaste numret av Amelia (26/2008) - och ja, jag vet, det är jag som läser Mama, Amelia och tittar på TV4 och Sara som läser Vi och lyssnar på P1, men det står jag för :-) - att svenska folkets engagemang i omvärlden ökar, i synnerhet hos den yngre generationen. Vi skänker miljarder till välgörande ändamål, och då tycker jag att vi kan få vara stolta över det i stället för att någon som gör mer än skänker pengar trycker ner i halsen på oss att vi gör det för att döva vårt dåliga samvete. So what, de som är i nöd skiter väl i vilket givarens motiv är så länge hjälpen kommer fram och gör skíllnad. Sen skulle självklart många fler kunna göra mycket mycket mer.

På tal om Saras inlägg om att handla begagnat läser jag också att vi skänker mer och mer av våra kläder och prylar till Myrorna och liknande organisationer. Visst är det något att glädjas åt mitt i julkonsumtionshysterin! Många många människor lägger ner massor med ideellt arbete på allt ifrån idrottsföreningar till strumpstickning åt hemlösa och verksamhet av typen jourhavande medmänniska. Och alltfler söker jobb som volontärer i utvecklingsländer.

Just nu är kanske mitt engagemang i omvärlden utifrån sett lägre än tidigare. Jag delar inte längre ut flygblad för ett av de politiska partier som jag tycker mest stämmer överens med mina övertygelser. Jag har hoppat av mitt uppdrag som medlem i den ideella språklärarföreningen o.s.v. Ett krävande jobb och en stor familj tar en alltför stor del av engagemanget just nu.

Men eftersom jag har bestämt mig för att försöka leva efter principen good enough väljer jag att i stället vara nöjd över det lilla jag faktiskt gör. Vi har ett fadderbarn i Burkina Faso, vi ger pengar till diverse organisationer, vi skänker alla kläder vi har vuxit ur eller tröttnat på och om det ger mig lite mindre dåligt samvete så kan det väl få göra det? Jag tror också att jag har blivit en bättre lyssnare som faktiskt engagerar mig mer i mina familjemedlemmars, vänners och kollegors liv och välbefinnande än när jag var yngre. Och åtminstone det tycker jag är ett engagemang jag kan vara stolt över.