Sista semesterdagen och jag känner mig som en förstagångsskolkare när jag bloggar på förmiddagen, den tid som annars är reserverad för att vara nyttig (typ måla takpanel), för att liksom tjäna ihop till fri tid vid datorn eller med en bok. Den som följt mitt bloggande ett tag vet att jag älskar att måla panel också, men varför litar jag inte tillräckligt på mig själv för att göra det jag känner för när jag känner för det och inte sen?
Ibland kan jag undra vad vi håller på med, alla vi kompetenta, kraftfulla kvinnor och män som kämpar så med våra måsten, som ju är helt skrattretande när man tittar närmare efter. Tänk om vi la all den energin på det vi faktiskt vill och kan göra! Konstigt nog känns det ändå som att skriva om måstena här klär av dem, gör dem tydliga för mig och därför möjliga att avfärda. Den som hälsat på här på Livstid men inte själv delar de här bekymren har nog surfat vidare för längesedan, men tydligt är att vi inte är ensamma i våra bryderier, Maria och jag.
Alltså - semestern är slut och det känns uthärdligt. Och det är nu jag så lätt hamnar i sträng rätt/fel-granskning. Istället vill jag vänligt fråga mig om jag kände mig väl omhändertagen av mig själv under veckorna som passerat. Har jag pysslat om mig och följt mitt bud att "Det jag gör är det jag ska göra."?
Jo, jag är nog en ganska nöjd anlitare av eventfirman Sara Semesterfixare, trots ett lite flängigt program med inte mindre än tre tältutflykter på fyra veckor med allt vad det innebär av aktiviteten packande, som i normalfallet hamnar på minussidan i mina utvärderingar av olika aktiviteter. Ena gången packade jag faktiskt nästan allt själv, och jag glömde inget väsentligt! Dessutom fick jag med flera bra-att-ha-saker som plussade på upplevelsen. Tänk när mannens säger "Nu hade det varit bra/gott/bekvämt med ..." och jag svarar "Och det har vi här!" efter att ha kört ner handen i rätt väska. En våt dröm för en disträ och motsträvig packare...
Ett tips till Sara Semesterfirare (som nog behöver förankras hos underentreprenören Mannen): Ge plats för lite fler mellanrum! Bästa exemplet är den extradagen vi stannade på campingen vid Löderups strandbad. Jag yogade på gräsbanken ovanför stranden, sen läste och badade vi, varje familjemedlem i olika utsträckning men liksom bredvid-tillsammans.
Det får mig att tänka på ett tågluffarminne. På topplistan, bland portvinsrundor i Viana do Castelo och galna bilturer i Rom, finns dagen i Venedig. När jag och vännen K inte gick in i Stora Kyrkan eller åkte gondol. Vi fick tag på en detaljerad promenadkarta över staden och gick planlöst runt bland gränder och kanaler. När vi kände oss tillräckligt vilse letade vi upp några gatuskyltar, orienterade oss, tog ut en ungefärlig riktning och stoppade ner kartan i fickan igen. Jag minns ett kafé där K skrev vykort och så minns jag lugnet, strosandet och att vi inte pratade så mycket. Det var ett storartat mellanrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar