Pecha kucha, sorg och glädje

Igår deltog jag i Pecha Kucha Night på Utvandrarnas hus i Växjö. Som talare har du 6 minuter och 40 sekunder på dig - 20 bilder som du själv valt ut och som visas i 20 sekunder var.

Kombinationen av bild och mer eller mindre spontant tal från kreativa människor väcker alltid tankar. Att tala själv kändes bekvämt. Jag körde manusfritt men med bilderna som stolpar i en tankekedja som jag pratat igenom några gånger för mig själv. Att släppa manus är ett skönt steg på väg mot mer närvaro i ögonblicket.

Jag och ursmåländska vännen K satt sedan bredvid varandra och njöt av de bildsatta berättelserna om den småländska stenmuren, om textil, glas och keramik, om träd och trä. Alla genuina och genuint småländska material som ser ut som det de är. Inte ens Bertil Valliens svarta glas försöker lura någon. Det ser bara inte ut som annat glas.

Den presentation som bjöd mig lite motstånd och just därför gav mig mest att tänka på kom från grafiske formgivaren och animatören David Öster. Bildernas teman om retroaktiv sorg, brustna relationer och mänsklig utsatthet i mångmiljonstäder kunde jag sätta mig in i. Det jag märkte att jag reagerade på var något David sa om sitt temaval: att det deppiga kan behöva lyftas fram, att det inte ska vara så himla glatt hela tiden. Det är jag inte så säker på att jag håller med om.

Jag är den sista att uppmuntra hålla-skenet-uppe och bit-ihop. Det dröjde två år innan jag ens kunde börja släppa fram sorgen efter min mammas död. Det kostade då och det kostar nu - jag har inte den närhet i minnet av henne som jag har med min farmor till exempel, som jag kunde börja sörja redan under hennes sista dagar. Och bristen på den närheten beror inte på vår relation som levande.

Jag tror att just min mammas död gör det så tydligt för mig: som människa behöver man inte anstränga sig för att bjuda in tunga tankar och sorg i sitt liv - de kommer så gärna objudna, och då gör de det med besked.

Sorg man ska igenom - ja.
Tunga tankar som signal på att något inte är som det ska - ja.
Vardagsvariationer i humöret - ja.
Förtvivlan över att vänner man ännu inte känner har ett helvete på andra sidan jordklotet - ja.
Men nåt fokuserande på negativa känslor bara för att - nej, det har jag faktiskt inte tid med, och varför skulle jag vilja det? Om jag hade varit min mamma hade jag haft ungefär två år kvar att leva nu. Och blir jag istället så gammal som jag har planerat, ja då har jag alldeles för många små och stora sorger framför mig för att inte njuta och glädjas så fort jag hittar den minsta anledning.

Livstid goes Pecha Kucha

Kan ni begripa att här ska jag vara med och prata den 17 februari! På pecha kucha-night i sällskap med glaskonstnären Bertil Vallien och gänget! Formen i sig är jättekul: pecha kucha är ett patenterat föredragsformat, designat med tanke på att arkitekter och formgivare aldrig frivilligt släpper en mick när de väl har fått den i handen: 20 bilder i 20 sekunder vardera, sen är det ovillkorligen slut.

Jag ska prata om kreativitet i vardagen, de där små valen som får en att känna sig medelklassigt wild and crazy eller kanske till och med - lycklig. Som Maria och jag blir av att blogga, göra bloggbok och kläcka idéer om allt vi ska göra sen...

Ses vi där?

Mitt livs gurka

Jag bloggar sällan om böckerna som står på menyn för vår litterära salong (dvs bokcirkel). Den första beskrivningen av bokupplevelsen vill jag göra när vi träffas. Att pysa ut betraktelser i förväg tror jag kan sabba magin med våra möten, spänningen i hur var och en av oss har uppfattat boken och vilka godbitar var och en av oss har plockat ut. Efter bokcirkelträffen däremot är tankarna om boken ibland lite väl …färdiga.

Nu senast avhandlade vi Gunnar av Bob Hansson. Den fick inte strålande betyg men diskussionen blir inte sämre för det, och varje gång gör den boken bättre. Ofta plockar vi ut och läser upp meningar eller längre passager som gjort särskilt intryck på oss. Jag brukar ha svårt att komma ihåg att fånga upp sånt när jag är mitt i läsandet, men i en bok som denna, full av poetiska och kluriga one-liners, fanns mycket att hämta. Och så spännande att höra vad cirkelvännerna fångat upp – något man själv helt missat, något som är så på pricken för just den cirkelmedlemmen, eller helt oväntat, och någon enstaka gång något man själv också har noterat.

Den här gången hade jag hittat en enskild fråga som kändes som nyckeln till och för mig:
Hur gör gurkan med allt vatten för att inte bli det själv?

Jag kopplar den till det vi håller på med hela tiden; föreställer oss våra liv som formfasta fenomen med struktur, kontur och två ändar, till skillnad från den formlösa pöl som gurkvattnet skulle bilda om inte de tunna, tunna cellväggarna och den djärva yttre formen fanns.

Där har Livstid sin plats hos mig: den hjälper mig upprätthålla den sköra illusionen av form, styrsel och riktning med mitt liv. Genom Livstid betraktar jag. En annan sida är vad jag faktiskt gör med mitt liv – ofta små val i vardagen som ingen annan tycker är märkvärdiga, eller möjligen uppfattar som lite småborgerligt wild and crazy, som i Lorrysketchen. Sover i snögrotta på tomten med familjen, känner mig otroligt nöjd med att klämma in ett biobesök (Precious) mitt emellan hämt- och lämningar en fredagkväll eller den emellanåt eldfängda tango jag dansar med mitt jobb för att vi båda ska få ut det mesta av varann.

Det är en kreativ process som jag tycker påminner om den som beskrevs på olika sätt vid Pecha Kucha-kvällen jag bevistade i förra veckan. En av arrangörerna höll med mig om det – och jag missade helt att spela svårfångad när hon tänkte högt om att vi kanske kunde platsa som talare vid nästa Pecha Kucha-tillfälle! Nåja, hellre skickar jag för starka och tydliga signaler om vad jag vill än motsatsen. Så tror jag nämligen att min gurka ska formas!

Ett nytt verktyg i lådan?

Jag tror som kopparslagarmästaren Michaela Ivarsdotter: man kan aldrig få för många verktyg. Och jag håller med textilformgivaren Lena Håkansson: vardagen är viktig – nästan varje vecka vinner den med 5-2. Och: Det enda man vet om livet är att disken aldrig tar slut. På en av hennes kökshanddukar står texten Hej och hå, diska på. En sådan handduk tror jag skulle kunna hjälpa mig att bära den insikten.

Lena Håkansson pratar om sådant som vi skriver om här på Livstid, fast med avstamp i design av fysiska ting. Hon gör det på Växjös första Pecha Kucha-night, tillsammans med Michaela Ivarsdotter och åtta andra talare. Blommande kreativitet i en ram av strikt form – ett gammalt knep. Du får tala fritt mot bakgrund av ett bildspel du själv satt ihop. 20 bilder som visas i 20 sekunder, sedan är det slut.

I inbjudan på Smålands museum står ”ett öppet arrangemang för alla formintresserade”. Och intresserad är jag, av framförandeformen framför andra former. Min magkänsla säger att detta är ett verktyg att titta närmare på, väga i handen, se hur det kan användas. På många olika sätt visar det sig, men vid den här träffen i två huvudvarianter:

1. More is more, rallypratande för att hinna med bilderna, glöd på kinderna och ett litet förläget leende hos talaren när tiden tagit slut och han/hon inser att spurtbacillen smittat dem. (Detta bland arkitekter och formgivare, där minimalism och små uttryck annars står högt i kurs.)
2. Den sävliga stilen där nervositeten inte ens försöker döljas utan tvärtom kommenteras, precis som det faktum att respektive bild hänger kvar längre än talaren tycker känns bekvämt. Stigande dynamik allteftersom föredraget färdas mot slutet och det personliga uttrycket fångar oss som lyssnar.

Tempoväxlingarna mellan talarna tillför något i sig, men min slutsats blir ändå: Saliga äro de sävliga och småfumliga. De vinner i längden och lämnar mig med sänkta axlar, regelbunden andning och en varm boll i magen. De få utläggningar om konstnärliga uttryck jag tar in kommer vanligen genom P1 och då påfallande ofta på rikssvenska eller möjligen upper class Lundadialekt. Att höra konstnären Markus Åkesson och (stol)formgivaren Carl-Oscar Karlsson beskriva sina verk och tankegångar på småländska, och IKEA-designern Anna Efverlunds västsvenska – det ger något extra.

Det här kommer jag att komma tillbaka till och säkert använda någon gång. I min och Marias intuitiva strategi med Livstid har vi ingen aning om vad målet är, men vi vet desto mer om åt vilket håll vi ska och vad vi har nytta av: Våra erfarenheter från arbetet av stresshanteringsgrupper, arbetsmiljöarbete, ledarskap och utveckling av intern kommunikation. Livserfarenheten vi samlar på oss. En företagsregistrering, lite uppmärksamhet kring bloggen, intag av böcker och annan inspiration. Och så diverse bra-att-ha-verktyg, som Pecha Kucha-formen.

PS. En liten detalj gör sig påmind: Pecha Kucha är ett patenterat fenomen. Det är visserligen skiftnyckeln också och den finns i var mans verktygslåda. Exakt vad detta innebär får man ta reda på. DS