Livstids julkalender: Lyckans tid

Igår tema sorg, idag tema lycka. Dalar och berg och ibland lite raksträcka däremellan. Ofta hänger sorgen och lyckan ihop. Lyckan lyser med starkare ljus efter en period av sorg eller annan tyngd i hjärtetrakten.

Just nu är jag lycklig, väldigt lycklig efter slitsam och stundtals sorgefylld höst. Snart är det jul, alla barnen mår relativt bra. Mannen är sliten men ska snart vara pappaledig - ett helt år som med de andra. Själv ser jag fram emot intellektuell stimulans och fikarumsskvaller med kollegorna, och i år ska jag bara göra det i lite lagom portioner. Och så ska jag få skriva bok igen - en hel dag i veckan!

Jag måste påminna mig om att jag har så mycket i mitt liv att vara lycklig över, riktiga kickar emellanåt, men framförallt väldigt mycket vardagsglädje i form av kloka och kärleksfulla vänner, träningspass att svettas på, ett badkar och ett eget litet rum att slappna av i, blogginlägg att skriva, sköna böcker att läsa (och diskutera i litterära salongen), spännande missade sommarprogram att lyssna på och dito TV-program att titta på. Igår kväll hade jag exempelvis tänkt se Bob Hanssons En monolog om lycka - baserat på svenska folkets inskickade texter - från Dramaten i SVT Play (denna fantastiska lilla uppfinning som jag inte förstår hur jag klarade mig utan innan den fanns). Om det var den tunga snön på ledningarna som kom emellan mig och Bob vet jag inte, men jag vågar mig ändå på att rekommendera programmet; så väl tycker jag mig känna Herr Hansson vid det här laget att han i alla fall sällan gör mig besviken.

Om skaparglädje

Poeten-krönikören-författaren Bob Hansson har en speciell plats i mitt hjärta. Det är något med den där finskånska rösten, i P1:s Tankar för dagen och SVT:s Babel. Det är något med hur han vänder till det enkla till något riktigt finurligt, samtidigt som igenkänningsfaktorn ofta är hög. Bäst tycker jag han är som krönikör/filurare (snarare än som poet - det kan bli lite för finurligt för min smak - eller romanförfattare), i radio, och i tidningen Leva, där han i varje nummer tar sig an ett ord från läsarna och förklarar det på sitt speciella sätt (se t.ex. här).

I Leva (06/10) är det orden skapa och skaparglädje som reds ut. Och det är så klockrent. Att skaparglädje och prestationsångest liksom tar ut varandra - där det ena finns, finns inte det andra. Som det känns på bloggen, antingen bara sprutar det ur mig (som ikväll) och jag bryr mig inte ett skvatt om vad eventuella läsare tycker om det jag skriver. Eller så börjar jag fundera på just det, och då försvinner skaparglädjen och det blir oftast inget inlägg alls.

Men kanske skulle jag tänka lite mer som Bob tänker om sitt skrivande: "Också den dikt jag tycker är dålig, kan glädja någon annan. Om det händer blir jag såklart genast glad, och för detta krävs en generositet som överstiger min egen fåfänga. Men herregud, man ska väl inte visa upp det sämsta man gör, det är väl inte snällt varken mot en själv eller den andra? Jo. För om man delar med sig också av det sämsta man gör, ja, då kan ju någon annan få tanken att herregud, det där kan jag också göra, kanske till och med mycket bättre. Och vips så har man gett en annan människa lite skaparlust." Fiffigt!

Mitt livs gurka

Jag bloggar sällan om böckerna som står på menyn för vår litterära salong (dvs bokcirkel). Den första beskrivningen av bokupplevelsen vill jag göra när vi träffas. Att pysa ut betraktelser i förväg tror jag kan sabba magin med våra möten, spänningen i hur var och en av oss har uppfattat boken och vilka godbitar var och en av oss har plockat ut. Efter bokcirkelträffen däremot är tankarna om boken ibland lite väl …färdiga.

Nu senast avhandlade vi Gunnar av Bob Hansson. Den fick inte strålande betyg men diskussionen blir inte sämre för det, och varje gång gör den boken bättre. Ofta plockar vi ut och läser upp meningar eller längre passager som gjort särskilt intryck på oss. Jag brukar ha svårt att komma ihåg att fånga upp sånt när jag är mitt i läsandet, men i en bok som denna, full av poetiska och kluriga one-liners, fanns mycket att hämta. Och så spännande att höra vad cirkelvännerna fångat upp – något man själv helt missat, något som är så på pricken för just den cirkelmedlemmen, eller helt oväntat, och någon enstaka gång något man själv också har noterat.

Den här gången hade jag hittat en enskild fråga som kändes som nyckeln till och för mig:
Hur gör gurkan med allt vatten för att inte bli det själv?

Jag kopplar den till det vi håller på med hela tiden; föreställer oss våra liv som formfasta fenomen med struktur, kontur och två ändar, till skillnad från den formlösa pöl som gurkvattnet skulle bilda om inte de tunna, tunna cellväggarna och den djärva yttre formen fanns.

Där har Livstid sin plats hos mig: den hjälper mig upprätthålla den sköra illusionen av form, styrsel och riktning med mitt liv. Genom Livstid betraktar jag. En annan sida är vad jag faktiskt gör med mitt liv – ofta små val i vardagen som ingen annan tycker är märkvärdiga, eller möjligen uppfattar som lite småborgerligt wild and crazy, som i Lorrysketchen. Sover i snögrotta på tomten med familjen, känner mig otroligt nöjd med att klämma in ett biobesök (Precious) mitt emellan hämt- och lämningar en fredagkväll eller den emellanåt eldfängda tango jag dansar med mitt jobb för att vi båda ska få ut det mesta av varann.

Det är en kreativ process som jag tycker påminner om den som beskrevs på olika sätt vid Pecha Kucha-kvällen jag bevistade i förra veckan. En av arrangörerna höll med mig om det – och jag missade helt att spela svårfångad när hon tänkte högt om att vi kanske kunde platsa som talare vid nästa Pecha Kucha-tillfälle! Nåja, hellre skickar jag för starka och tydliga signaler om vad jag vill än motsatsen. Så tror jag nämligen att min gurka ska formas!