torsdag 30 april 2009

Choosing what matters

"The hardest thing in life is choosing what matters" är ett av de citat jag plockade upp från boken The Secret Life of Bees (av Sue Monk Kidd, s. 183) i mitt förra blogginlägg, och jag tänkte spinna vidare på detta. Känner att det har tagit mig 40 år (en halv livstid!), tre barn och en cancersjukdom att hitta svar på frågan om vad som verkligen betyder något i mitt liv. Och nu tror jag att jag vet, i alla fall vad som är viktigt i mitt liv just nu - jag skapar en historia som verkligen är min.

För det första är det familjen, min fantastiska man, mina tre flickor - var och en speciell och underbar på sitt sätt - min starka syster och min svaga mamma. Under många år har de funnits där och naturligtvis varit viktiga, men det har alltid varit så mycket annat som har kämpat om (och ofta vunnit) min uppmärksamhet. Så är det fortfarande, men alltmer värdesätter jag tiden tillsammans med de här aktörerna som befolkar min inre och yttre scen. Kanske har sådant som äldsta dotterns svarta år och min mammas åldrande påverkat mig mer än vad jag tidigare trott. Hursomhelst är jag tacksam för att ha alla dessa fina människor som älskar mig omkring mig. De behöver mig och jag behöver dem.

För det andra är det min egentid, och då talar jag om den egentid som inte upptas av jobb. Det handlar om att jag, efter många år med huvudfokus på i första hand jobbet och i andra hand familjen, också insett att jag behöver ta hand om mig själv - min kropp och min själ - vilket jag numera gör med regelbunden träning, avslappning (varma bad och meditation) och mycket läsande (och till det spännande samtal med mina bokcirkelvänner). Ur detta föds energi att orka med vardagen.

För det tredje är det min vänkrets, som är ganska stor och - till min stora glädje och förundran - fortfarande växer. Det är de gamla kompisarna, som känner mig utan och innan sedan mer än 20 år. Det är "flickvännen", som lärde känna mig under min tyngsta period i livet - den under åren efter uppbrottet från äldsta dotterns pappa. Det är alla goa familjer som vi ofta firar midsommar och/eller nyår med. Det är kollegorna, varav jag har kommit riktigt nära flera i våra respektive kriser. Och så nu på sista tiden är det alla fantastiska människor i bokcirkeln (varav de flesta ingår även i någon av de andra konstellationerna). På sista tiden har samtalen i alla dessa nätverk fördjupats och fått nya dimensioner.

För det fjärde är det mitt jobb, där jag har gått igenom någon sorts metamorfos under de 12 år jag varit verksam inom universitetsvärlden. Från att ha varit det som betydde mest i mitt liv - och just på grund av detta faktiskt gjorde mig sjuk - har jobbet reducerat till "bara" ett jobb, där mina största ambitioner är att ha roligt och försöka göra lite skillnad. Jag har för länge sedan lagt avancerade karriärplaner (som att sikta mot docentur och professorstjänst) på hyllan, vilket också gör mig ganska avslappnad i mitt förhållande till jobbet. Jag måste inte vara bäst hela tiden - det räcker ofta med "good enough", och så satsar jag 110% där det verkligen behövs.

Slutligen har jag kommit fram till att något som blivit viktigt för mig är att för min omgivning erbjuda ett alternativt förhållningssätt till arbete. Jag märker ofta att jag provocerar genom att framhärda att man inte måste jobba jämt bara för att man är anställd inom akademin - att jag själv nöjer mig med mina genomsnittliga fyrtio timmar och låter tiden styra vad jag hinner i stället för tvärtom. Alltför många gör sig till offer utan någon som helst möjlighet att välja, och jag vägrar acceptera att det är på det sättet! Detta kommer jag att återkomma till.

Med dessa ingredienser skapar jag mitt livs historia.

Inga kommentarer: