fredag 17 april 2009

Banalt och bra

Det som är banalt är det för att alla vet att det är sant. Eller iallafall kan vara det för dem som har tur. För visst är det nästan alltid det goda som får heta banalt?

Nu ska jag berätta om två banala lyckoögonblick:

- Jag cyklar och möter Etta på väg hem från stallet. Jag ser att det är hon innan det riktigt är möjligt. En liten svart prick i änden av den långa asfaltrakan, en liten prick som får mitt hjärta att svämma över. Hon cyklar fort, knyckigt och lyckligt, sitter inte på sadeln mer än korta stunder. Har fullt med ursäkter för att hon kom iväg lite sent, framför dem inte räddhågset utan ivrigt. För en gångs skull bryr jag mig inte. Jag förstår precis varför det var så viktigt att hälsa på den där hästen. Den svarta sammetshjälmen gör huvudet stort mot kroppen, som när hon var liten. Samtidigt är benen så påtagligt långa och gängliga. Ännu en cykel är urvuxen, men mitt hjärta är oändligt töjbart.

- Senare på kvällen ska Ettas kanin ut i rastburen. Syster Humlan följer med och sällskapar. Mannen ber mig titta ut genom fönstret. I buren av åtta kompostgaller har de klämt in sig alla tre denna kylskåpskalla vårkväll i april. Humlan sitter i gräset med mössa, fleece med luvan uppdragen och ännu en fleece utanpå. I handen en penna och i knät den nya dagboken, åttaårspresenten från farmor. Stilla koncentration på vad som ska skrivas. Fullständig närvaro ser det ut som, i en situation där hon har gjort det igen: ordnat det för sig som hon vill ha det. Det barnet har drag av katt som jag älskar och ibland avundas: mild, sällskaplig och lekfull men också medveten om sitt eget värde och med en egen kompass.

------------

Och så ett banalt konstaterande som så många har gjort förut; Jakob Hellmans texter är osannolikt bra. Det här hör jag medan jag skriver:

Han läser i sin tidning om ett land,
ett där dom alltid sätter tron i första hand.
Hur kan det gå?
Hur kan dom där få hålla på?
Men hans pappa säjer att dom har
ärvt alla sina åsikter från far,
och sånt är aldrig bra.
Han sa: "Det kommer att gå snett nå'n dag".

Han stänger till,
han vill inte se vad som blåser mot hans kind.
Han vill inte ha sin sköra värld förstörd av någon vind.

Han läser för att drillas i debatt,
kan inte va' nå'n tillfällighet att
TV:s stora män har gjort samma val.
Men ibland, ibland byter han kanal.

Han vet vad han vill,
han vill inte se vad som blåser mot hans kind.
Han vill inte ha sin sköra värld förstörd av någon vind.

Hans vänner anser samma sak,med dom
bygger han på sin livsåskådning som
på en flygplansbyggsats.
Hur ska alla sanningar få plats
när dom skall ut och flyga bland varann.
Men han har kvar sin hemma så hans är sann.

Han vill inte ha sin lilla värld förstörd av någonting.
Kan du känna hur du vacklar till för minsta bris.
Jag vill inte ha min lilla värld förstörd till något pris.

Sköra värld heter låten. Skriven 1989, om någon undrar.

1 kommentar:

inflyttaren sa...

Verkligen fint skildrat hur man kan känna lycka över någon eller något som står en nära. Den där låten skall jag ta och lyssna på endera dagen. Kramar Angela