En magisk lekplats

Så tycker jag om att tänka på livet. Att som ett barn - med nyfikna ögon och öron utforska, upptäcka, skapa och leka. Jag har kommit att inse att jag under alldeles för många år har levt ett liv där jag tappat bort en stor del av den där lekplatsen. Tappat bort mitt inre barn, varit för mycket vuxen. Tagit väldigt mycket ansvar, men inte för min egen lust och kreativitet. Alltför ofta sagt ja till sådant som jag varken tycker är roligt eller viktigt, bara för att det har förväntats av mig i min yrkesroll och ålder.

Sakta men säkert håller jag på att hitta vägen tillbaka till den där lekplatsen. Jag vågar stå upp - inför mig själv och andra - för det som är viktigt för just mig. Att utforska min andliga sida - den som gör livet till riktig magi och mina meditationsstunder till mer än andning och avslappning. Att inse att jag måste få skapa och leka för att kunna andas och leva. Att det gör mig till en mycket gladare människa - och vän, fru och mamma.

Ludo, ergo sum ("Jag leker, alltså finns jag till")

PS. En alldeles underbart perfekt ros på en spinkig pinne i oktober. Där har vi ännu ett litet stycke magi.
 

Meditation i kubik

För andra gången på kort tid har jag fått dela en smått magisk upplevelse med mina barn. Jag har själv mediterat i stort sett varje kväll i tre månader nu - ända sedan jag och äldsta dottern startade vårt Memento Vivere-projekt - och jag är så glad att vara tillbaka i en situation där meditationen är självklar. Som tidigare noterat, lika självklar som tandborstningen men betydligt mer efterlängtad. Så läste jag om en nationell meditationsstund, utlyst av nya favorittidningen Nära. Mellan kl. 20 och 20.30 i måndags skulle alla som ville och kunde meditera samtidigt. Tanken var att vi tillsammans skulle sprida en massa kärlek och positiv energi. Flummigt värre. Passar mig perfekt.

Jag sa till mina yngsta döttrar att i kväll skulle jag vilja vara med om den här meditationen före vår gemensamma läsning av Tordyveln flyger i skymningen, är det OK? Döttrarna inte bara godkände utan hoppade genast på tåget själva och ville vara med. Så tände vi mängder av ljus i meditationsrummet, satte oss på varsin kudde. Sjuåringen var på ett ögonblick i meditationsposition med ben och händer (inte visste jag att hon hade sån koll!) och tioåringen följde snabbt efter. Kul, tänkte jag, de sitter väl max fem minuter (och jag sa också till dem att de inte behövde sitta kvar längre än de kände för).

Med avbrott för ett telefonsamtal höll tioåringen ut hela tiden och sjuåringen satt blick stilla i 30 minuter! De tyckte båda att det hade varit en jättefin stund och berättade om vilka tankar som dykt upp. Sjuåringen hade tänkt en positiv tanke om varje klasskamrat och tioåringen hade funderat över sin mörkerrädsla och kände nu efteråt att den var lite mindre jobbig. Själv hade jag också en härlig halvtimme, och jag blev nästan tårögd när jag hörde dem berätta om sina upplevelser. Det var en magisk stund som vi delade med varandra och säkert flera hundra andra. Vad sägs om en ny måndagstradition, tyckte någon av barnen?

Livets magi

Så händer det igen, det där att ett tema uppenbarar sig i mitt liv - lite mystiskt och magiskt. Och just det temat är vad som återkommit i skilda sammanhang under den gångna helgen: mystik och magi.

Först ut: Lena Anderssons Vinter-program under en minst sagt magisk vinterlördagspromenad i solskenet med barnvagnen full av sovande tvååring. Hennes program handlar om en ständig längtan efter att dissekera bort det magiska, det mystiska, att reducera allt det där som inte går att förklara med kunskap, vetenskap, förnuft. Det är - som alltid med Lena - skarpt, intressant, men jag vill samtidigt skrika: NEJ!!! Ta inte bort magin! Jag vill ha den kvar, jag vill inte förklara och förstå allting omkring mig. Ibland vill jag bara förundras.

På samma tema, men med diametralt motsatt utgångspunkt (mer på min våglängd): fredagens Tankar för dagen med Tomas Sjödin från SR-arkivet i bilen hem under söndagseftermiddagen. "Mysterier ska inte pratas sönder. De finns i tillvaron för att väcka förundran och tacksamhet". Just så tänker jag. Visst blir livet mycket rikare och mer spännande om man släpper in det som inte går att förklara i sitt liv. Magi genom en tro, magi genom litteraturen (nu är vi på bok fyra i Harry Potter-serien), magi genom observation av de där små undren mitt i vardagen.

Och så öppnar jag Livstidsbloggen på söndagskvällen och läser Saras inlägg om hur hon hittar små skatter som hon inte riktigt har letat efter eller vet hur hon ska använda. Men visst skapar de magi i tillvaron!

PS. Medan jag skriver det här dyker det upp igen, det där temat, där man minst kunde vänta sig det - Marie Richardsson på Idrottsgalan: "Idrott är magiskt!"