Den där dikten igen...

Tänker vidare på dikten i förra inlägget. Den handlar om barnets rätt att vara självklart centrum i sin egen tillvaro, och bra nära kärnan i de omkringvarande vuxnas. För barnet är det de andra som försvinner, även om alla runtomkring tycker att det är barnet som gått vilse.

Såhär fantastisk är jag
Jag vill sitta i ditt knä

Såhär fantastisk är jag
Vad du skulle sakna mig
om du försvann

Dikten handlar också om något annat. Som jag skrev kom dikten till någonstans i sorgearbetet efter min mamma, som dog när jag var 19 år och min bror tre år yngre. Jag brukar tänka att hon var bättre på att leva än på att dö, min mamma. Och måste man välja är det förstås att föredra framför motsatsen. Hon var liksom så duktig och stark hela vägen till slutet. Kanske för att den vägen var så mycket kortare än vi alla trodde.

Efter lång tid förstod jag att mina svårigheter att sörja henne berodde mycket på att hon aldrig visade sig svag, eller ledsen för att hon skulle skiljas från mig, från oss. När jag kunde bli riktigt förbannad på henne för det kunde jag först komma igång och sörja, sedan förlåta. Hon gjorde ju så gott hon kunde. Hon var säkert rädd och ledsen för att förlora oss och för att vi skulle förlora henne, men hon trodde det var rätt att visa sig stark, eller vågade inte släppa kontrollen av rädsla för att aldrig hitta den igen.

Till slut blev jag trygg i den övertygelsen. Vad du skulle sakna mig om du försvann.

Jag letar bland mina dammiga böcker och hittar den jag letar efter och som stödjer mig i tesen att det är bättre att bryta ihop än att bita ihop, i de här allvarliga sammanhangen också. Gör dig inte stark med ursäkten att det är för någon annans skull! Läs hellre Marianne Fredrikssons beskrivning av sorgen efter Kain i Noreas saga.

Moloken och måttligt kapabel

Sitter här och är lite moloken. Hur ofta använder man förresten det ordet? Får inte min dos av bekräftad, behövd och kapabel misstänker jag, men vet inte riktigt vad som fattas. Känner mig lite … ensam. Omotiverat ensam – eller är det att jag känner mig omotiverat tillsammans annars? Kanske är det när jag inte kan formulera vad som fattas mig som jag blir ensam. Om jag inte själv begriper kan jag inte förklara för andra och då kan de inte heller stötta mig så som de annars brukar.

Kapabel… jag tror det ligger något där. Jag tror jag är bra på att tycka mycket är roligt, på jobbet till exempel. Man jag är inte så bra på att ta itu med det som faktiskt blir kvar i tråkigthögen, det jag inte lyckas engagera mig i. Några såna mindre men påtagliga surdegar finns på mitt skrivbord och att inte hantera dem sabbar min känsla av att vara kapabel.

Här skulle lite bita-ihop vara en tillgång, men det är inte min starka sida. Inte fysiskt heller faktiskt; mina övre och nedre framtänder har aldrig mötts, men det är kanske inte övertygande argument för att slippa slutföra vissa saker på jobbet? Bättre bryta ihop än bita ihop är namnet på en Facebook-klubb jag var snabb att gå med i när jag hörde talas om den. Men värre ändå är nog att bara gå runt och sucka, som jag gör nu.