Stänga av eller tänka om?

Empati är oerhört viktigt och positivt, och något som man börjar jobba med redan på dagis. Vid varje utvecklingssamtal diskuteras om ens barn visar empatisk förmåga. I blodiga deckare peppras vi med bilder av vad som kan hända hos personer som saknar empati. Mitt problem just nu är i stället att det känns som om empatin höll på att tugga sönder mig inifrån.

Igår flyttade min mammma till ett vårdboende för dementa. Det gick väldigt snabbt, och precis som när någon har dött så har det praktiska tagit överhanden under veckan som gått. Jag har varit fruktansvärt trött i kropp och huvud av flytten hela tiden, men nu när det mesta är klart kommer hjärtat ikapp. Det sitter en stor tung klump där över att lämna min mamma på ett ställe där det mesta är främmande och ibland skrämmande.

Eftersom jag är van att jobba med mina tankar, och exempelvis försöka att välja glädje så ofta som möjligt, inser jag att tankearbete är något jag måste ägna mig åt i det här läget också, även om det är väldigt svårt när det är så mycket känslor involverade. Skönast skulle förstås vara att bara kunna trycka på en knapp och stänga av, men jag försöker i stället påminna mig själv om att...

... mamma är i trygga händer hos kompetent, erfaren och omtänksam personal i stället för ensam, orolig och förvirrad i sin egen lägenhet. Det kommer att vara jobbigt en tid, men hon kommer att vänja sig - och jag också.

... jag har gjort allt som står i min makt för att ge henne en bra start genom att inreda hennes nya lägenhet med möbler och tavlor hon tycker om, mängder med kort på barn och barnbarn, blommor från hennes kolonilott, och genom att följa henne dit och hälsa på henne varje dag i början. Sedan måste jag våga släppa taget och inte ta på mig totalansvaret för hennes välbefinnande.

... (kanske viktigast av allt) hon inte mår ett dugg bättre av att jag själv mår dåligt, har skuldkänslor och grubblar över om vi gjort rätt.

Glad, gladare... för glad?

Trots allt mitt grubblande över livet är jag ju en ganska glad lax - den där positiva grundtonen vibrerar alltsomoftast. Jag försöker så mycket jag kan att välja glädje, fokusera på det som är bra i livet och skratta mycket - även åt mig själv. En av mina döttrar är också en sån där Glader. Minst varannan dag tycker hon att "det här är den BÄSTA dagen i mitt liv!", och hon har klämt ur sig såna sköna fraser som "Allt är roligt - hallelulija!". Man kan inte annat än glädjas med henne.

Många har sagt att min livsglädje smittar av sig - liksom femåringens gör hos mig. Samtidigt finns det säkert andra som stör sig och tycker att jag är alldeles för käck och positiv, exempelvis i mina statusuppdateringar på Facebook. Gaia refererar till en intressant artikel om hur bland annat "glättiga" statusrader och blogginlägg kan få andra att må extra dåligt. Samtidigt känner jag att jag måste få vara jag - även i cyberspace. Eftersom jag oftare är glad än ledsen blir mina bidrag oftare positiva än neggiga, och jag är oftast ärlig med mitt sinnestillstånd (idag klämde jag exempelvis ur mig en tung FB-suck över en baby som bara vill ammas, inte äta mat, och hänga i bärselen hela tiden - trots att han är sju månader och väger nio kilo). Ska man undvika att visa glädje av rädsla för att såra?

Små grodor och Polyanna

Förra veckan pekade Sara på hur vi ofta identifierar olika "teman" i livet - människor, saker, idéer, ämnen som plötsligt sticker upp huvudet överallt under en period. Hon nämnde telefonskåpen som trädde fram under tiden på Televerket och de senaste veckornas möten med olika uttryck för kreativitet. Själv fastnade min blick för två månader sen på ballongmagar medan den nu i stället zoomar in på små grodor med kräk i mungipan.

Ett annat tema i min värld för närvarande är budskap om positivt tänkande (nån mer än jag som får framsidan till boken om den ständigt positiva flickan Polyanna på näthinnan?), ett tema som jag verkligen behöver återvända till och påminnas om i en tid med sömnbrist och tungt ansvar för min mamma. Här är några exempel.

I boken Att välja Glädje av Kay Pollack läser jag om den enorma styrkan i våra tankar och hur vi med hjälp av dessa kan påverka våra liv i positiv riktning. Det handlar om att vi ständigt står inför ett val när det gäller att tolka det som händer omkring oss. Vi kan exempelvis välja mellan att låta en motgång göra oss irriterade eller att se det som något att dra lärdom av. Mer om Pollack senare - den boken förtjänar ett eget inlägg.

Påminnelse nummer två kommer en fredagskväll när det, trots min oftast positiva grundton, känns ganska eländigt efter en dag med (1) mycket babybärande och därav värkande rygg, (2) långa och stundtals ganska förvirrade samtal med mamma om hemtjänst och annat som inte fungerar i hennes liv och (3) besvikelse över att för andra fredagskvällen i rad bli gräsänka med barnen på grund av min mans ideella engagemang i en idrottsförening. Påminnelsen kommer i form av ett vidarebefordrat mail från Sara, ett kedjebrev (något som både hon och jag normalt vägrar att skicka vidare - men läs detta!) med ett tydligt budskap liknande det i Pollacks bok: du kan själv välja att vända det du upplever som negativt till något att vara tacksam för.

Jag provar att följa uppmaningen i brevet och tänker såhär:

(1) OK, jag har ont i ryggen, MEN anledningen är ju att jag har en underbar frisk baby att bära på.

(2) OK, jag är innerligt trött på alla samtal med och åt min mamma, MEN jag kan i alla fall hjälpa henne och underlätta hennes liv en liten aning.

(3) OK, jag är besviken på att min man väljer bort familjen ikväll igen, MEN tack och lov att det är något så vettigt han ägnar sig åt i stället för att komma hem packad från krogen helg efter helg.

Ett tredje budskap om positivt fokus får jag i tidningen PS! (nr 2/10), där man rapporterar om en gren inom psykologiforskningen (startad vid University of Pennsylvania i slutet av 90-talet) som frångått det traditionella fokuset på psykiska problem till att undersöka människor som faktiskt är lyckliga och se vad som kännetecknar dem. Syftet är att identifiera faktorer som kan förebygga sådant som dålig självkänsla och depression.

Något man funnit är att det kan vara bättre att försöka förstärka sina positiva sidor än att bara inrikta sig på att bearbeta de negativa. Det handlar också om att upptäcka vad man mår bra av och försöka göra mer av det, ett område som vi pratat en hel del om, såväl på min och Saras gemensamma tidsfest som i mina stresshanteringsgrupper och här på bloggen. Jag påminner härmed mig själv om att satsa mer på det som just jag blir glad av och bestämmer mig för att försöka kramas-träna-träffagodavänner-läsabraböcker-bakagottbröd-lyssnapåbraradioprogram-sepåbrabrittiskadeckare-badaskumbad lite mer i mitt liv.

Väljer vinst!

Igår gick jag till Body Shop för att byta in ett presentkort som jag fått i julklapp mot någon lyxig liten burk för bara mig. Tyckte att det var en utmärkt belöning för att jag lyckats få ordning på morgonlogistiken och alla barn till rätt ställe i rätt tid. Letade lite planlöst i hyllorna och kom fram till att en ansiktsmask till söndagsspaet skulle sitta fint. Då uppenbarade sig expediten from hell.

Det var inte så att hon var otrevlig eller elak på något sätt, utan bara oerhört påstridig. Vanligtvis brukar jag inte ha något större problem med sådana - är exempelvis en fena på att avvisa de få försäljare som lyckas ta sig förbi spärren i NIX-registret och hittar hem till vår telefon. Men kanske beror det på att jag är nyförlöst och full av amningshormoner och därmed extra vek och okritisk. Hursomhelst gick jag från butiken ganska många pengar fattigare än jag räknat med. I det läget kunde jag lätt ha känt mig som en förlorare, i synnerhet som en stor del av min normala yrkesidentitet går ut på kritisk granskning...

Men så väljer jag att vända på steken och upptäcka att jag faktiskt lyckades golva expediten vid två tillfällen. För det första hänvisade hon till vad jag behövde utifrån att jag ju säkert måste vara väldigt stressad med en baby hemma (hade förstås vagnen med mig in i butiken), varpå jag lugnt förklarade att stressad är det minsta jag är just nu. För det andra tog hon till den väl inarbetade bilden av att mammor är så dåliga på att ta hand om sig själva, och återigen vägrade jag låta mig sorteras in i ett fack. Som flerbarnsmamma har jag ju insett vikten av att ta hand om mina behov - genom exempelvis träning, hemmaspa och bokcirkel - för att orka med vardagen.

Summa summarum, jag bestämmer helt enkelt att det var jag som vann den här duellen. Inte nog med att jag fick den så talföra expediten att börja staka sig när jag inte stämde in på hennes bild av småbarnsmammor - jag har också utökat mitt hemmaspa så att jag kan få göra ännu mer för mitt välbefinnande. Att det kostade några hundralappar är ju egentligen en petitess i sammanhanget. Just detta, att göra medvetna val kring hur man ser på tillvaron (ni vet, den där utslitna liknelsen om att se glaset som halvtomt eller halvfullt), är något som Kay Pollack ägnar sin bok Att välja glädje åt. Återkommer till den i framtida blogginlägg, för där finns många kloka tankar om våra tankar.

Huspredikanten Pollak

Jag tror Kay Pollak smyger på mig om dagarna. Varje kväll ordnar han sedan om i sin bok (Att välja Glädje) på mitt sängbord så att de små epistlarna ska komma i lämplig ordning för att passa mitt liv.

Igår kväll inledde Kay sin predikan såhär:
"Ett exempel: Du skall hålla en presentation inför några på jobbet. Du vill att det ska bli riktigt bra. Du förbereder dig genom att göra en visualsiering."

Där var han faktiskt lite sent ute, den gode Kay. Presentationen, eller snarare mötet, hade jag redan hållit samma förmiddag, ett möte där jag ville vara mycket tydlig med vad min åsikt innebar och med att den krävde goda motargument för att rubbas. Samtidigt ville jag vara närvarande och mottaglig för de övriga deltagarnas synpunkter och reaktioner.

Jag lyckades med strategin att roa istället för oroa kvällen innan genom att 1) förbereda mig väl, 2) tänka igenom vilken hållning jag själv ville ha av närvaro, lugn och öppenhet, 3) föreställa mig hur nöjd jag skulle vara efteråt när jag hållit mötet på det allra bästa sätt jag är kapabel till. Efter mötet var det just så jag kände, och - inte minst - före mötet hade jag sovit gott hela natten! När Kay pratar om visualisering är jag alltså inte svårövertygad.

Nästa ämne i boken, Maria, anknöt till vårt mejlutbyte tidigare samma kväll om den akademiska miljön. Kay Pollak berättar om den amerikanske forskaren Warren Bennis som intervjuat framgångsrika ledare i USA och letat gemensamma nämnare hos dem. En av dem var följande:
"Om de befann sig någonstans (på ett jobb, i ett sällskap, i en relation) där de upplevde att de inte var respekterade - så flyttade de till ett annat ställe - där de upplevde sig högt värderade och var omtyckta." Kay Pollak formulerar det som att personerna värderade sig själva högt och vågade "byta sandlåda" istället för att stanna kvar som offer.

Ja, när vet man att måttet är rågat? Särskilt om man kanske inte själv känner sig som det mest utsatta offret, men upplever att klimatet man verkar i har offerrollen som en av sina byggstenar? Det kanske framgår av nästa kapitel i Pollaks bok. Lovar att återkomma i så fall.

Fram för det fantastiska!

Såhär fantastisk är jag
Jag vill sitta i ditt knä

Såhär fantastisk är jag
Vad du skulle sakna mig
om du försvann

Den här dikten, eller de här raderna, skrev jag i någon av vågorna av sorg och bearbetning efter min mammas död. Ganska långt efter min mammas död, för först då var jag redo, eller snarare då och då var jag redo för lite i taget.

Jag kommer att tänka på det jag skrivit när jag läser Kay Pollaks bok Att välja Glädje. Emellanåt finner jag mig tillrätta med sättet som boken är skriven på, lite fragmentariskt, med gott om halvhalter. Han inleder bok 3 såhär:

Vi är alla födda fullständigt gudomliga.
Någonstans på vägen har en del av oss förlorat vår tro på det.

Han berättar om hur förbundskapten inför det bejublade VM -94 klippte ihop och visade en film där varje spelare fanns med i några av sina riktigt stora ögonblick på fotbollsplanen. Och vi vet ju hur det gick (för unga eller extremt sportfrånvända: det gick fantastiskt bra, brons till lilla Sverige). Kay fortsätter:

Det är bra för självförtroendet att se sig själv i en vacker och fantastisk version. De flesta av oss har inte en coach som så välvilligt samlar in all vår storhet och låter oss med jämna mellanrum se på den. Vi får hitta på andra sätt.

Inte nog med att många av oss saknar coach, det är inte ovanligt att vi istället har en sträng domare som gör lååånga filmsekvenser av alla mindre fantastiska ögonblick och prestationer vi är del av. När han är på sitt mest diaboliska humör laddar han vår inre projektor med en och samma situation, där han tycker att vi inte gjort som vi skulle, och trycker på repeatknappen så att vi verkligen ska få det upptryckt i ansiktet på oss att vi gjort FEL. Och hur mycket "bättre" blir vi av det?

Det jag ville åt i min lilla dikt var nog barnets självklara insikt om sitt eget värde, och sin roll som centrum i sitt eget universum. Utåtblickande och kontaktsökande, men med en tydlig känsla för var den egna tyngdpunkten finns.

När jag börjar kantra hittar jag ofta igen min tyngdpunkt här på Livstid, och förstås tillsammans med familj och vänner. Det hjälper mig att tänka att det faktiskt är kontraproduktivt att låta domaren behålla fjärrkontrollen, det är inte ens duktigt att plåga sig så! Det senare biter ibland till och med på den snipiga damen inom mig. Okej då, säger hon, fram med rekordrullarna så hämtar jag chipsen.