onsdag 2 februari 2011

En liten liten kugge i ett stort stort hjul

Dagens tema på ett av mina favoritradioprogram, Christer i P3: "Den lilla kuggen i det stora maskineriet". Lyssnarna uppmanades som vanligt att höra av sig, den här gången med associationer till hur de någon gång i livet bidragit med en liten viktig bit i något betydligt större skeende. Mycket kom att kretsa kring "Jag mötte Lassie"-kuggar - fast i lätt tillknorrad version, som tjejen som bidrog till en Oprah Winfrey-show med ett foto på Uma Thurmans mormor som står staty i Smygehuk. Eller killen som 12 år gammal var den som torkade upp svetten i en viktig handbollslandskamp 1996, och därmed bidrog till att Carlén, Vranjes, Olsson och de andra goa gamla gubbarna undgick farliga halkolyckor.

Bäst i programmet är förstås Rebecca Vinterbarn Elgs (ännu en av de eterpersonligheter vars röst gör mig lugn och lycklig) betraktelse om små kuggar i stora hjul. Jag sitter där i bilen, ler lite fånigt och nickar instämmande när hon beskriver den störtsköna känslan i att bli äldre, bland annat för att man inser att man faktiskt är en del i det stora maskineriet, att man faktiskt bidrar och tillför på något sätt, att en och annan faktiskt skulle sakna en om man försvann: "Det är inte mer än rättvist att man känner sig viktigare ju äldre man blir." Är det helt enkelt det som är att hitta meningen med livet? Och på vilket sätt har jag varit eller är en liten viktig kugge i det där större?
  • Kanske genom att jag hjälpt en och annan student genom åren med att få ordning på ett och annat litet verb eller substantiv? Språkkunskaper kan ju faktiskt öppna ganska många dörrar i en människas liv.
  • Kanske genom att jag lyckats inspirera en och annan språklärare till nytänkande. Mer än en har berättat om hur min kurs startat en process som höjt motivationen hos deras elever.
  • Kanske genom att jag fått en och annan kollega att börja fundera lite mer på vad som är viktigt i livet när jag upprepat mitt envisa mantra om att vårt jobb inte måste vara ett kall som sliter ner oss till kropp och själ.
  • Kanske genom att jag satt fyra barn till världen. Vem vet vad de ska åstadkomma i sina liv?

Nu drömmer jag om nya meningar i livet. Och just som jag skriver det här så diskuterar Plura, Mauro, Lasse och Helena af Sandeberg meningen med livet i Pluras kök. På vilket sätt känner du att du bidrar till det stora hela? Och hur vill du bli ihågkommen av omvärlden?

Inga kommentarer: