Tigrinnetajming

Så var det ju det där med råd och dåd å ena sidan och öppet lyssnande å den andra. När Humlan kommer hem från skolan är hon bekymrad och arg, eller snarare ledsen. Någon i skolan har retats, försåtligt när ingen vuxen ser och med ”meh, jag skojar ju bara” som skydd mot alla försök till motattack eller gränssättning. Det där känner jag igen – inte minst från vissa vuxenmiljöer – och levererar svar direkt. ”Säg såhär: Men jag tycker inte att det är roligt – så nu får du sluta!”

När jag ser Humlans förskräckta min inser jag att jag har stått lutad över henne med armarna i sidan och åska i blick medan jag har talat om exakt vad jag tycker att hon ska säga till sin skolkompis. Det var ju inte den metodiken jag skrev mig varm för häromveckan – att leverera mina ”rätta” svar på andras frågor. Äsch då, nu halkade jag dit igen, tänker jag efteråt.

Senare samma kväll kommer Humlans mag-gnag igen. Nu är jag vaken på mitt sätt att agera, ligger lågt, ställer frågor, släpper inte loss mina gissningar och förutfattade meningar. Vi landar i att det handlar om att tiden går och aldrig kommer tillbaka, ännu en sida av 10-åringens vandring från den ena existentiella insikten till den andra. Inget att göra åt, men lättare att bära om man sätter ord på’t.

Dagen efter kommer hon skuttande hem med väskan flaxande. ”Mamma, jag gjorde som du tyckte, sa till henne ordentligt. På eftermiddagsrasten spelade vi pricken och hade jättekul. Kan hon och jag va’ på tisdag?”

Och jag noterar: Lite tigrinnetakter emellanåt skadar visst inte.

Kom och sätt dig här bredvid

Den bästa gåvan jag kan ge den som behöver stöd är sällan mina egna svar, erfarenheter eller klokskaper. Det började jag inse först för ett par år sedan. Långt innan dess visste jag ju samma sak alldeles bestämt, så länge jag var i rollen som mottagare vill säga; av Mannens goda råd bland annat. Så välmenande, men så svalt välkomnade.

Jag halkar dit fortfarande: Jag känner kravet på mig; säg något klokt, gör en snabbanalys av mottagarens situation och häv ur dig något som får molnen att vika från hennes himmel. Andra gånger är jag bara så ivrig över att ha något att komma med eller glad över att jag för egen del inte har samma bekymmer, eller ännu hellre har haft det men hittat en lösning.

Om jag funderar rätt på saken: Det jag själv allra helst vill ha av en stöttepelare är hans eller hennes

… intresse och tid nog att i lugn och ro sätta sig alldeles bredvid mig, mentalt eller fysiskt, lyssna och försöka titta ut över världen och det som oroar mig från mitt håll, här och nu. Låta mig berätta och beskriva, låta mig känna färdigt det jag faktiskt känner.

… tilltro – till att jag har den största delen av lösningen inom mig – om nu en sådan behövs – och att jag är kapabel att möta mina egna känslor. Jag behöver inte skyddas från dem genom käcka tillrop om att skynda vidare dit där gräset är grönare.

… respekt för att känslorna finns där. Låt mig ha dem och släppa ut dem – även om allt tyder på att läget blir bättre sen. Eller värre för den delen. Även den roligaste resa har sina tunga steg. Att känna dem är att vara i nuet det också, precis som när lyckan kvillrar till. Om jag får ösa ur mig att den här uppförsbacken suger min must blir det lättare att njuta sen, när medlutet kommer. Då är mitt bagage fritt från inkapslade suckar – de har redan sluppit ut och stigit mot himlen, eller kanske landat på marken som små oförargliga gråstenar.

Det önskar jag mig när jag är lite låg. Jag kan väl anta att andra har glädje av ungefär detsamma från mig. Och nog ska jag väl kunna ge mig själv samma sak när jag bäst behöver det: intresse, tid, tilltro och respekt för känslorna.

Jag facebookar - alltså finns jag till!

I media möter vi ofta en negativ bild av de sociala medier som blivit en så självklar del av många människors vardag på 2000-talet. Det talas om att vi ersätter verklig mänsklig kontakt med timme efter timme vid datorn eller att de bilder vi lägger ut på våra barn kapas och används för tvivelaktiga syften. Jag hör också de få vänner (och min egen man) som (åtminstone hittills) hållit sig utanför sucka över vårt nya beteende med kommentarer som "hur intressant kan det vara att veta vad X ätit till frukost?". Och visst förstår jag att världen på ”Fejan” kan te sig underlig för den som inte bosatt sig där.

I näst sista numret av tidningen PS! (nr 1/10) diskuteras stress och självbildsproblem i uttalanden som ”På Facebook och i andra forum finns ett jäktande efter att vara sedd”, ”Antalet vänner, statusuppdateringar och inlägg kan ses som ett mått på din popularitet” och att ”många snarare använder Internet för skvallrigt jagande av status än för ett socialt utbyte av tankar och åsikter”. Författaren ställer sig också frågan: ”Visst har det alltid varit kul att se på kompisars semesterbilder, men varför ger vi oss nu också med liv och lust in i fotoalbum, diskussioner och ibland regelrätt snokande hos avlägsna bekanta”.

Artikeln visar dock också på positiva sidor, och här känner jag igen mig betydligt mer än i allt det negativa. Bloggandet har både Sara och jag förklarat vårt kärleksfulla förhållande till i tidigare inlägg. Här kommer nu också min lilla hyllning till Facebook. Tack för att du exempelvis…

… ger mig möjlighet att återknyta kontakten med personer som jag tappat bort i livets alla vindlingar
… har gett mig en betydligt närmare relation till personer som jag säkert aldrig skulle ha kommit så nära annars
… ger mig och mina vänner möjlighet att ge varandra såväl kärleksfull stöttning och sympati när livet känns motigt, som att dela varandras glädje när det går lätt
… gör att jag faktiskt träffar mina vänner betydligt mer IRL (in real life) än tidigare, just för att det är så enkelt att ta kontakt på det här sättet
… har gjort min gamla dröm om en bokcirkel möjlig (yes, det var här det hände!)
… ger mig tips på intressanta händelser, ny musik, roliga videoklipp och spännande tankeföda genom en och annan finurlig, filosofisk statusuppdatering
… hjälper mig att sammanfatta mina dagar, på samma sätt som jag gör i min måbra-bok – där jag ofta omvandlar och utvidgar dagens statusuppdatering till pappersform

Det är mycket möjligt att jag (och många med mig) tröttnar vad det lider, men än så länge – och kanske i synnerhet nu när jag är föräldraledig och därmed lite mer bortkopplad från övriga världen än annars – erbjuder Facebook ett mycket behagligt fikarum med goda vänner och bekanta, där jag själv helt och hållet kan bestämma hur mycket jag vill ta del av och bidra till diskussion och skvaller. Att jag blivit beroende illustreras väl av min femårings kommentar i höstas: "Eller hur är Facebook viktigt för dig, mamma?".