Livstids julkalender: Pudel med integritet

I det Livstidska metaforriket är ju Sara drottning, men nu har jag hittat en också. Efter 45 års trampande på den här jorden tycker jag fortfarande att det är oerhört obehagligt när människor utanför min familj blir arga, irriterade eller besvikna på mig. Eftersom min default-utgångspunkt är att göra gott blir det ändå svårare när något jag gör (eller inte gör) inte är till belåtenhet, kanske till och med gör någon riktigt upprörd.

Jag undrar om jag någonsin kommer till en punkt där jag, trängd på det här viset, inte upplever hugget i magen, suset i huvudet och de självdömande tankarna som skjuts som pilar fram och tillbaka inne i mitt huvud. Varför är jag så usel? Vad kunde jag ha gjort annorlunda?

Men att döma mig själv är inte ett förhållningssätt som gör någotsomhelst vettigt för att lösa konflikten. Det gör däremot en annan strategi jag har börjat testa, hittills med ganska god framgång. Med detta menar jag att jag - i stället för att konfrontera aggressivt (hur rätt jag än tycker att jag har, utifrån mitt perspektiv) - intar en genuint ödmjuk attityd gentemot den eller de person(er) som är missnöjd(a) med mig. Ber om ursäkt för de känslor eller tankar som mitt handlande har åsamkat hos motparten. Och samtidigt - eftersom jag vet med mig att jag inte har gjort något utifrån onda avsikter - förklarar min syn på saken.Vänlig men bestämd. Pudel med integritet. Behöver träna på att använda den på hemmaplan också...