Jag tror att jag är en i grunden positiv människa. Självklart gnäller jag, tjurar, deppar, bråkar som alla andra, men större delen av tiden tycker jag ändå att det är väldigt roligt att leva. Och då har knappast just mitt liv varit någon rosenbeströdd autostrada - jag har fått min beskärda del av sorger, i form av mobbing, skilsmässa, en pappa som dog alltför tidigt, en mamma som jag varit mer mamma än dotter till i många år, dålig ekonomi, en arbetssituation och inre krav som nästan drev mig in i väggen, cancer, en dotter som stundtals mått så dåligt att jag fruktat för hennes liv... Been there, done that!Ändå tycker jag att jag har haft ett bra liv - som bara blir bättre och bättre! Jag tror att mycket handlar om den där positiva grundtonen, som gör att jag t.ex. för det mesta ser nya arbetsuppgifter som utmaningar och nya bekantskaper som något spännande och berikande. Jag blir också allt bättre på att uppskatta små anledningar till vardagsglädje, och varje kväll samlar jag några sådana i min "må-bra-bok". Vill också gärna tänka att positiva tankar bidrog till mitt tillfrisknande efter cancerbeskedet för sju år sedan.
Kanske är grundtonen också det som - vid sidan av musiken, litteraturen och politiken - en gång i tiden fick mig och min man att hitta varandra där på kursen i litteraturvetenskap. Jag minns att jag den där gången för mer än 13 år sedan förutom att tycka att han sjöng som en gud och hade schyssta värderingar också uppskattade hans sätt att se på livet och människorna med värme och tillförsikt.
Idag har vi två (och snart tre) barn tillsammans, och häromdagen pratade vi om vikten av att försöka förmedla vår förmåga att - med Kaj Pollacks ord - välja glädjen. Vi busar och skrattar mycket i vår familj (samtidigt som vi såklart också bråkar och skäller som alla andra), men en ännu mer medvetet konkret strategi är att varje kväll vid nattningen prata med barnen om vad som varit roligt under dagen. Hur måndagstrist eller jobbigt det än har varit försöker vi tillsammans hitta något att glädjas åt - vilket inte innebär att vi inte också kan prata om ledsamheter. Men vi tror som någon (var det Dalai Lama?) har sagt att de negativa ingredienserna i våra liv är vi människor så bra på att älta ändå, så dem behöver vi inte anstränga oss för att minnas.
Att en positiv livssyn är bra för hälsan verkar också vara en ganska etablerad uppfattning. I KBT-psykologen Anna Kåvers nya bok Himmel, helvete och allt däremellan, som jag ännu inte har hunnit läsa men är nyfiken på, talas det om hur man kan leva ett skönare liv genom att förstå sitt känsloliv; identifiera och acceptera det som är jobbigt. När man har gjort det kan man gå vidare till att - med ett citat från en recension av boken i senaste numret av Leva (9/09) - fokusera på att "låta positiva känslor konkurrera ut de negativa och bli en arbetsledare i glädjens och njutningens tjänst". Det tycker jag låter som en störtskön beskrivning av livet!
1 kommentar:
Jag tror med på en positiv grundton, även om det inte alltid är så lätt att bära den - leva efter det. Jag tror så här, eller i varje fall är det så här för mig - tack vare olika motgångar så är jag mer positiv idag, en gladare person som njuter mer av livet - för jag är så himla tacksam för att jag lever, för att jag har allt som jag har. Mina motgångar har lärt mig vad som spelar roll (dvs vad som är viktigast i mitt liv), att prioritera det som är viktigt och uppskatta det jag har. Att inse sådana saker är enligt mig livskvalitet i sig. Har man en gång smakat döden och känt att man inte är redo för det - så tror jag att man uppskattar livet mer, men även god hälsa, sina nära och kära osv. Det är en klyscha men carpe diem är ett bra motto att leva efter och ibland tänka - denna dagen kommer inte åter - gör det bästa av den. =) Det du skrev inspirerade mig och det imponerar mig att läsa om människor som trots motgånger, kämpar vidare istället för att ge upp. <3
Skicka en kommentar