En timme och nio minuter

På telefonens display igårkväll: 1 timme och 9 minuter. Så länge hade jag pratat med min far. Vi bor sex mil från varann, ses och hörs väldigt oregelbundet men jag tycker att vi har hittat vår alldeles egna relation. Han har lärt mig mycket om att se bakom rollbeteckningar och acceptera en person precis som han eller hon är.

Det här är en man som sällan gör saker av artighet och aldrig för att det så ska vara. Han kan visst hjälpa till om vi ber honom, men aldrig om vi tar honom för given. Han visar intresse för sina barnbarn, men tilldelar inte sig själv några särskilda förpliktelser som morfar. Han firar inte jul med oss och går över huvud taget bara på tillställningar som tilltalar honom och som ligger rätt i tid och geografi. Annars tackar han nej utan några påhittade ursäkter.

Jag skulle kunna gräma mig eller reta mig eller känna mig sårad över ett antal saker som han gör och inte gör utan att ta hänsyn till konventioner. Oftast klarar jag mig från det genom att använda min farmors knep; en separat fil för varje relation, med egna utgångspunkter och spelregler och så mycket närvaro som möjligt i själva mötena. Då kan jag se det som vår relation ger, istället för det som den inte ger.

För han är en ovanlig far också på andra sätt: Vi har grävt fram och rannsakat alla garderobsspöken jag kan komma på, först var för sig och så småningom tillsammans. Han har visat sina förtjänster som människa genom att erkänna sina brister som far, på ett sätt som har hjälpt mig väldigt på vägen vidare. Dörren till den sortens samtal finns alltid nära. Även om vi inte öppnar den så ofta är det en stor trygghet att veta var den finns. Ofta pratar vi istället om megabyte och pH-värden på telefon men ibland, som igår, halkar vi in på Livet. Då är vi två jämlikar som försöker förstå varann och varandras perspektiv.

Och som sagt, mycket lär jag mig förstå, men en enda sak har jag svårt att förlika mig med och acceptera: Att han inte tror sig kunna vara särskilt lycklig längre, eller bli lyckligare. Det kan jag inte hålla ifrån mig, lika lite som jag skulle kunna det om det var mina barn som sa det. Om jag pådyvlar dem några outtalade önskningar och prestationsskapande krav så är det nog det: att de ska bli så lyckliga som möjligt. Jag kommer när som helst att vara beredd att följa dem till terapeuten för att bidra till det och lära mig om min del i det som hindrar dem.

Men jag kan inte veta om någon annan har rätt i att det inte blir roligare än så här. Inte när jag har svårt nog att känna om jag, i mitt eget liv, begär det orimliga eller borde ha gjort något/brutit ihop/brutit upp/sökt hjälp för länge sen. Så här står jag, bredvid, och önskar att det fanns något jag kunde göra.