Samtalsnärvaro - och brist på densamma

Jag har tidigare bloggat om mina nyvunna insikter om vikten av medveten närvaro i samtal, att se sin samtalspartner i ögonen och att lyssna med hela sitt sinne. Idag har jag haft ett möte med en man som under hela den timme vi pratade med varandra ständigt var på väg till nästa tanke. Inte en enda gång under samtalet fick jag tala till punkt, utan han flackade med blicken och avbröt mig gång på gång i ett rasande tempo, ofta för att visa mig något eget projekt på sin medtagna laptop.

Kanske borde jag ha blivit arg och frustrerad över hans totala brist på samtalsnärvaro och intresse för det jag hade att säga. I stället tyckte jag synd om honom som måste ha så bråttom och så svårt för att vara där mitt i stunden. Undrar om han är likadan när han pratar med sin familj och sina vänner? En nyttig upplevelse var det hursomhelst, som fick mig att känna ännu starkare hur mycket jag har att vara tacksam för i mitt liv. Det liv han verkar leva känns oändigt avlägset mitt eget.