Universum ger och tar

Universum vill mig väl, skrev jag i mitt senaste blogginlägg. Och så kom veckan från helvetet. Med ett helt paket med reklamblad som försvann i posten. Huvudvärk. Bilkrångel. Tågkrångel. Det kändes ett tag som om jag hade varit för kaxig. Utmanat Universum. Någon ville sätta mig på plats och få mig att inte förhäva mig. Slut med det här "Jante, vik hädan!"-tjafset, liksom.

Vi pratar ju om det ibland, Sara och jag, att vi blivit lite smått beroende av flow, eftersom våra liv så ofta är så väldigt bra numera - och så har det inte alltid varit för någon av oss, det ska gudarna veta. Hon kallar sig ärtprinsessa, jag välmåendeknarkare. Och så känns det lite extra jobbigt när flowet tar semester.

Men nog är det ändå som jag och min syster brukar prata om ibland. Vi har fortfarande jobbiga stunder, men de är just det: stunder. Det är väldigt sällan så att en hel vecka eller ens en dag är pestig från början till slut. Och förra veckan var inte en total pestvecka. Det hände ju faktiskt en hel del bra saker också. Två lyckade föreläsningar. Nya uppdrag och idéer. Sköna yogastunder och springrundor. En fantastisk Livstidscirkel. Bra filmer. Mys med barnen. Det känns viktigt att kunna se dem också, mitt i oflytet. Något som hjälper mig med det är måbraboken jag sedan många år skriver, inte varje kväll, men så ofta jag kommer ihåg det, och där jag uppmärksammar minst tre positiva saker varje gång.

Och efter veckan från helvetet kom veckan från paradiset. Jag är back on track, tillbaka i flow, on talking terms med universum igen. Allt går min väg. Mängder av goda idéer trängs i hjärnan. Intressanta möten väcker tankar om samarbeten. Ungarna är ljuvligare än någonsin. Och högst upp på veckans topplista: Jag - som ALDRIG vinner något - drar högsta vinsten i ett visitkortslotteri på vår träff med nystartade lokalavdelningen för nätverket Qoola Qvinnor, en Resanterapi-session, den som jag har läst om och velat pröva ända sedan Sara gjorde den, men inte haft råd med.

Nån där uppe måste ha sett mig, och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur.
(Lisa Nilsson: Himlen runt hörnet)