I kväll tänker jag dels på alla i min omgivning som faktiskt har gått bort: min morfar och farfar innan jag föddes, min mormor och farmor när jag var barn, en mycket nära vän till familjen när jag var tonåring, min pappa för femton år sedan och nu senast min mamma i våras. Jag tänker också på alla de människor som dött i aids, fint skildrat i Jonas Gardells nya bok och TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar.
Men framförallt tänker jag på vad som kunde ha hänt - och inte hände - när min älskade igår förmiddag råkade ut för en bilolycka, där såväl han själv som bilisten han körde på klarade sig oskadda. Om han inte haft de där metrarna att bromsa in från de 120 km i timmen han körde i när bilkön plötsligt dök upp bakom en krök. Om bromsarna inte hade fungerat. Om han själv blivit påkörd bakifrån.
Livet får vackrare konturer när man tänker på hur lätt man kan mista det.
2 kommentarer:
Så är det. Varje dag är en förunderlig gåva. Så skönt att det gick bra. Varm kram/Elisabeth
Kära kusin!
Tänkte bara göra ett inlägg med tanke på Anders bilolycka.
Den senaste helgen gjorde jag en nostalgitripp.
Jag besökte mina kusiner i Getinge och Halmstad. Tillsammans åkte vi och hälsade på min faster Signe, som nu har flyttat till ett annat boende p.g.a. en begynnande demens.
Det var 6 år sedan vi sågs, och hon kände först inte igen mig.
När hon kom på vem jag var,då kom tårarna. Är i alla fall glad att jag fick träffa henne. Vem vet om det blir något mer tillfälle.
Innan det var vi på Sperlingsg. 40, i Halmstad.Det speciella med den adressen är att det var mammas o pappas 1:a gemensamma bostad.
Stod där och föreställde mig år 1948.
Höjdpunkten var en tur till Slöinge.Kände igen huset som vi bodde i.Det var samma fasad.
Bageriet med cafe´ och vår bostad på övervån.5 år var jag, när vi lämnade detta och flyttade till Göteborg. Numera var det pub o pizzeria. När vi ändå var där, gick vi in och satte oss o beställde pizza. Vilken känsla!!!
Ja,med tanke på barndomen och livet.
Man vet inget om morgondagen.
Det som hände min käre bror, när jag var 6 år har jag fått återuppleva igen genom alla brev som mamma lämnat efter sig.
De är som om de läkta såren rivs upp igen.
Vi pratade mycket om denna händelse , nu i helgen.
Det är väl först nu , som jag fått bearbeta sorgen.
Ja, livet blir inte alltid som man tänkt sig, som du skrev.
Men genom motgångar lär man sig uppskatta livet. Små, som synes obetydliga händelser kan bli världens lyckligaste ögonblick.
Min bror Christer skulle i år ha fyllt 60, om han var kvar i livet.
I mammas gömmor hittade jag även Sannas brev, som hon skrev till mamma när pappa var borta.
Hon har skrivit så fint.
Hon berättar om er hund, som hon sörjde, men menar att man måste gå vidare i livet,hur svårt det än är.
Jag visste inget om att du hade cancer. Är du fri från den nu?
Man lär sig att inte ta livet för givet. Oj! Detta inlägget blev visst långt. Hoppas det är ok att jag tagit plats.
Ta vara på varann! Kram från kusin Agneta.
Skicka en kommentar