Höstens historier

Inom loppet av två timmar får jag höra historierna; Om mamman med en lyckad canceroperation bakom sig, men som nu kämpar varje ögonblick för att inte själv förgöras av cellgifterna. Om sonen, 35 år gammal, som faller ihop på öppen gata, slagen av stroken. Om pappan som äntligen tar sig iväg till läkaren och får värsta tänkbara besked.

Jag är inte drabbad, jag möter bara döttrarna och mödrarna. Blandningen av desperation och behärskning i deras blick. Min oändliga, fullständiga oförmåga att vara till hjälp. Och detta ska vara en del av livet!?

På vägen hem ser jag höstlöven, vackrare än någonsin just nu i sina sista ögonblick. Inte för att det hjälper. Ett. Jävla. Skit. Men jag kan se att det är vackert.