Resan del 2: Sara på vift

Så var det min Resa då… I Silvas arbetsrum med ett finurligt dekorerat gammalt fönster som största blickfång slöt jag ögonen och gick ner för min mentala medvetandetrappa. Det kändes som om jag hela tiden var lika aktivt medveten som vanligt, bara valde att fortsätta blunda, men som Silva konstaterade: man sitter inte blick stilla i 3,5 timmar på en vanlig stol om man befinner sig i sitt vanliga medvetandetillstånd.

Innan vi kom så långt hade vi tillsammans formulerat vad jag strävade efter och bad om, medvetna om att kopplingen mellan det och Resans innehåll ofta är svår att se under tiden eller nära efteråt. 

Bilderna jag fick se i mitt huvud längs vägen var starka, minnena som jag återkom till var inga överraskningar utan desamma som jag har mött och bearbetat många gånger förut. Men kanske blev det på en lite annan ledd, en annan ansats och andra kopplingar till Sara idag.

Ett tag kände jag mig fast i en evig känsloloop: istället för att som praktexemplen i boken färdas igenom den ena känslan efter den andra och ut i en förlösande stillhet for jag mest runt, runt mellan samma känslor, och med den där förbaskade oron som en retsam apa på axeln. Inte konstigt kanske att jag efter ett tag blev rejält illamående, som av åksjuka. ”Om du behöver kräkas står det en papperskorg till vänster om dig.” sa Silva lugnt när hon såg kallsvetten bryta fram, men ungefär då började känslan ge med sig.

Att möta den lilla Sara var ett kärt återseende. Varför hälsar jag inte på henne oftare? Hon är en fin unge och jag tror vi har mycket att ge varandra. Tillsammans städade vi ur en del mönster och beteenden som vi inte ens skapat själva utan ärvt av tidigare generationer. Vi mötte de viktigaste människorna och det kändes lätt att förlåta dem, jag tror det redan var gjort, men kanske inte så uttalat.

Om jag nu missade något känslomässigt bråddjup som finns kvar så var väl det för att jag ännu inte var mogen att möta det. Så tänker jag nu, men direkt efteråt kände jag mig lite snuvad på den där förlösande effekten som många beskriver i boken – men faktiskt inte alla, som jag hade fått för mig.

Nu efteråt, då – har det hänt några mirakel? Redan vid eftersnacket konstaterade Silva och jag att den där oron, den har nog sina goda själ till att hänga kvar ett tag till, den vill något. Stöd för det fick jag i min lilla uppenbarelse tidigare i somras, och kanske är det den – och Resan som helhet – som plötsligt gjorde det till ett självklart val att börja meditera. Under en stor del av sommaren tog oron faktiskt en välförtjänt semester, men den verkar inte helt färdig med mig än. På natten får jag dock vara helt ifred numera. Om det är själva Resan eller meditationen som gör det vet jag inte, men sedan i våras har jag blivit expert på att somna om oavsett vad som väcker mig – till och med en ljus lördagmorgon halv sju då jag känner att jag nog behöver någon timme till. Vilken gåva!

Jag ser det som att en bärande tanke i Resan är att göra sina minnen och sin historia till sin alldeles egen. Jag anar att min Resa har ett finger med i spelet när jag hittade formuleringen om den svarta skogstjärnen som bilden av mina tyngsta erfarenheter. Vackert som i smärtsamt – så har jag nog aldrig tänkt förut.

Vad Resan i sig har gett mig kommer jag aldrig att kunna särskilja helt, men jag tror att den var och är ett av alla dessa steg som för mig dit jag är på väg. Resan var känslor och bilder då, och gav sedan tankeföda och verktyg för att möta mig själv på nya sätt. Jag tror att jag blev lite prestationsinriktad av den styrda formen. I boken tolkade jag in att det fanns ett sätt att göra Resan som vara mer förlösande och därmed givande än ett annat. Kanske skulle jag ha gett känslan ännu mer spelrum genom att inte läsa boken först även om det rekommenderas. Jag funderar vidare på det och färdas så länge vidare för egen maskin. 

Resan del 1: Själva resehandboken

Jo, jag gjorde den där Resan som jag skrev om i våras. Tre-fyra timmar i Resanterapeuten Silva Hornborgs milda grepp – på skärtorsdagen som ju är en lämplig dag för magiska resor. En tanke med att pröva den här metoden var att försöka smita förbi grindvakten intellektet och kanske få möta känslor öga mot öga. Filtrera, sortera och analysera lite mindre, och istället hitta direkt fram till en eller flera känslomässiga triggerpunkter.

Om Resan-metoden:
Resan är ”uppfunnen” av den amerikanska alternativterapeuten Brandon Bays. Metoden är inspirerad av neurolingvistisk programmering (NLP), som i sin tur har inslag av hypnos och visualiseringstekniker. Tanken med Resan är att färdas genom olika känslolager och hitta tillbaka till minnen som har skapat blockeringar och destruktiva mönster hos den som bär dem. Genom att möta minnena och aktörerna i dem, genom bilder och  känslomässig närvaro, kan man lösa upp de där mönstren som stelnat och blivit kvar långt efter att situationen har försvunnit – ungefär som när ett knippe muskelfibrer förblir spända långt efter det stora krafttaget.

Jag tycker det känns extra sympatiskt att kunskapen om Resan-metoden förmedlas 1) genom Brandon Bays bok – inklusive ”manus” och goda råd för den som vill pröva på egen hand, 2) genom tvådagarsseminarier till helt rimliga priser, det närmaste i Mora den 6-7 oktober 2012 eller för den som så vill 3) genom att man anlitar en Resanterapeut. Även om flera Resan-sessioner i rad säkert kan ge nya dimensioner så står varje session för sig själv. Metoden är alltså inte kopplad till något ekonomiskt eller sektliknande pyramidspel. 

Mer om min egen Resa i nästa inlägg!

Tänka lite mindre, känna lite mer?

Då och då kommer vi lite på kant med orden, Sara och jag, trots att de, precis som Sara skrev om senast, också är våra käraste vänner och arbetsredskap. Vi bloggar, vi samtalar - med varandra, med familjen, med vännerna, i Livstidscirkeln - och vi använder dem i våra tankar, vårt ältande, vårt evinnerliga grubblande, som ger oss så mycket. Men just som Sara beskriver så kanske det ibland finns anledning att låta orden, skrivna eller tänkta, sätta sig i baksätet en stund, och låta något annat - känslorna eller ingentinget - ta plats bakom ratten. Meditation är ett bra sätt, och det finns fler.

I en terapiform som kallas Resan ligger fokus på att låta känslorna ta överhanden en stund, för att kunna släppa taget om gamla blockeringar och konflikter som - enligt förespråkarna - kan påverka såväl vår fysiska som vår mentala hälsa. Egentligen har jag nog aldrig någonsin mått så väl som jag gör just nu, både fysiskt och psykiskt, men jag funderar ändå på att göra en Resa, för vem har sagt att bra inte kan bli ännu bättre? Och ja, ja, ni som tycker att detta låter som världens flum har helt rätt - det är det! Tänk, jag är så glad att jag nu är så gammal att jag vågar tillåta mig att både vara en person som har doktorsexamen och femton år  i forskarvärlden (där bevisbarhet är A och O) och en som ibland bara behöver tro och vara nyfiken, inte bevisa. 

Och så, senaste bokcirkelrundan, där vi läst Tranströmer och jag blivit frustrerad över allt jag inte förstår, i stället för att bara känna utan att anstränga mig för att förstå. När jag gör så, kan jag plötsligt njuta av allt det vackra (ord, javisst, men mer känsla än innebörd). Just som en av mina husgudar, Bob Hansson, beskriver i ett av sina senaste Tankar för dagen, att poesi ska upplevas, inte förstås! 

Just idag är hela jag bara en enda stor känsla: Euforia - över livet, som är mitt och som jag älskar även en dag då det regnat småspik och som jag uteslutande ägnat åt nyttigheter, som att städa, laga mat och baka. Stillsam lördagslycka upplevde jag när jag gick till växthuset för att plocka basilika till lunchlaxens gräddfilssås och en vildare variant infann sig när hela familjen rockade loss i köket till Ebba Gröns 800 grader. Målet för sommaren: lite mindre tänka, lite mera känna!

Dags för en ny resa?

Såhär är det kanske: större delen av 2011 har varit intensivt, full snurr på kompassen som pekar ut vartåt jag ska härnäst. Förändringar på jobbet och en mängd Livstidsidéer som faktiskt har realiserats och lagt grunden till en egen verksamhet i liten skala. Ett antal steg mot mera 360-gradersmänniska, några lite modiga kan jag tycka.

Och så nu verkar själen tycka att det är dags att komma ikapp sig. Eller är det tvivlen som har letat rätt på mig på nytt gömställe? Den där gränslinjen mellan självförtroende och självkänsla är inte så lätt att se. Jag har stort förtroende för många av mina förmågor, men tilltron till min förmåga att använda alla förmågorna – handlar den om självkänsla eller självförtroende?

Likt mig är i alla fall tänkandet, detta eviga tänkande, analyserande, formulerande. Det är bra, ofta otroligt användbart, och har på många sätt fört mig långt här i livet. Förbi en del hinder som kunde ha blivit livslång tyngande barlast. Om jag tidigare har sökt stöd för att alls orka gå vidare så handlar min önskan nu mera om att jag vill kunna leva fullt ut ännu större del av tiden, av dagarna som är återstoden av mitt liv.

Jag funderar på att söka en annan ingång; mindre intellekt och språk, mer av startpunkt i känslorna. Det är ju de som dyker upp så irrationellt – osäkerheten på väg till jobbet som jag vet att jag klarar bra, känslan av rädsla där jag hela tiden får stöd och bekräftelse på att jag ger detsamma. Visst har känslorna varit med i mina tidigare själsliga djupdykningar också, men kanske är vägen via intellektet en omväg? Jag kanske behöver gå samma väg från andra hållet för att få syn på något nytt.

Jag funderar som sagt - sån är jag ju - och läser om Resan-metoden. Ett antal händelser den senaste tiden tycks föra mig just dit. Och jag känner mig inte alls rädd för att släppa taget, möjligen för att inte hitta något där i djupet. ”Helst vill jag braka genom isen…” kanske är det detta jag menar?