Livstids julkalender: Minus och plus i kaosfamiljen

Jag lever i en stor familj. En riktig kaosfamilj. En av mina favoritbloggare, KaosJenny, beskriver det jag har omkring mig så fantastiskt bra: "Det är både alldeles underbart och fullständigt gräsligt att ha fyra barn, ibland samtidigt."

Som jag skrev igår hade jag en sån där gräslig dag häromdagen. Alla är griniga och osams hela tiden, småtjafsar, slåss eller skriker. Ljudnivån uppnår fler decibel än värsta rockkonserten. Det är stökigt och kladdigt precis överallt. Vi kommer aldrig till botten på tvättkorgen (undrar vad jag hittar där till sist?) och rentvättsberget bara växer. I sådana stunder kan jag faktiskt fundera på om jag var galen när jag skaffade så många barn (och då bor ändå bara tre av dem hemma numera). 

Som väl är så varar de där stunderna oftast inte särskilt länge. Plötsligt har en liten snart-treåring lindat sina små armar runt mina "muka byssor" som han älskar lika mycket som han älskar mig och utbrustit i ett "åhhh!". Eller så har en snart-åttaåring kastat bak huvudet i sitt stora tandlösa gapskratt som får alla andra att smälta och skratta med. Eller så har en snart-elvaåring fått mig stum av beundran över en genusrelaterad reflektion som jag själv aldrig skulle komma på tanken att göra. Eller så har en tjugotvåring skrivit ett blogginlägg med så mycket känsla och klokskap att jag bara häpnar. Ganska ofta är det faktiskt just sådär underbart. Betydligt mer sällan sådär gräsligt.

Om kärleken till konstrasterna

En sak som gör att jag trivs så bra med mitt liv just nu är att det bjuder på fantastiskt underbara kontraster. Att jag får sådan omväxling och variation gör att jag njuter kolossalt i båda de läger där jag planterar mina gamla trasiga skor. 

Det ljuva livet i Stockholm. Jag jobbar för Högskoleverket, bor på fint hotell med god hotellfrukost som jag kan avnjuta i lugn och ro, får massor av intellektuell stimulans på dagarna och upplever känslan av att kunna bidra och göra skillnad. När jobbdagen är avslutad myser jag in mig på hotellrummet, skriver på min senaste bok en stund, tar en powerwalk, köper med mig något gott att äta därhemma i min ensamhet, skypar en stund med barnen, tar ett bad och läser bokcirkelboken, skriver några timmar till. Jag har ingen annan varelse i hela världen att ta hand om än mig själv. För någon som varit mamma i 22 år och fortfarande har småbarn hemma är det en galen njutning för kropp och själ. Samtidigt skapar jag längtansrymd för både mig och övriga familjen. Vi får sakna, längta och njuta dubbelt när vi väl ses igen. Hela förra veckan var sådan och nu är jag tillbaka för ett par dagar till. En sista vända i november. Sen blir jag dumpad av min storstadsälskare. Men det finns andra. I vår ska jag till exempel ha en i Göteborg, en annan härlig storstad.

Det strävsamma livet med min stora älskade kaosfamilj på landet. Jag kör ved, klipper gräs, lastar grus, diskar handdisk (diskmaskinen har varit trasig en månad, kanske blir den hel i nästa vecka), tvättar oändliga mängder tvätt (som barnen ofta hänger och sorterar), lagar massor av mat, sopar oändliga mängder cornflakes under köksbordet, eldar i vedpanna och kakelugn, tjatar om gympapåsar, regnbyxor, tandborstning och rumsstädning, kokar välling, byter bajsblöjor, plåstrar om skrapsår, kramar barn och man, läser godnattsagor, sjunger Broder Jakob i kanon med båda tjejerna och Rosa på bal med sjuåringen (tioåringen har tröttnat på Evert, inte vi andra), morgonmyser i sängen till Bolibompa, försöker lyssna på och reda ut viktiga frågor om livet med tre barn som pratar med mig samtidigt,  skrattar massor åt allt klokt och roligt de gör och säger, lyssnar på en i taget under våra klanmöten, får då och då (men alltmer sällan) ett vulkanutbrott som rensar luften. Jag finns för alla och för mig själv också samtidigt. Mitt i livet, mitt i kaoset, mitt i kärleken och gemenskapen.

Lika underbara, var och en på sitt vis. Så oändligt tacksam för att livet bjuder mig på allt detta. Rik på riktigt, konstaterar jag än en gång.