Hitta hem på helgen

Veckans jobbkapitel fick ingen bra avslutning, och ingen annan kan jag skylla på. Den dåliga delen: Jag kastade mig iväg från jobbet med flera säckar oknutna för att stressa iväg till – den bra delen: några timmar med precis de människor jag behöver bolla livsfrågorna med just nu. Fullt närvarande var jag inte den här gången. Jag kunde intressera mig för och följa de andras resonemang men hade inte så mycket att bidra med själv. Och efter de inspirerande timmarna malde oroskvarnen igång.

Att gå hem tidigt en hektisk dag ger samma känsla som att inse att man glömt låsa dörren hemma. Dels funderar jag förstås på om det får några konsekvenser, men kommer fram till att allt som kunde ha gjorts fredag eftermiddag lika gärna kan göras måndag morgon, den skillnaden märker bara jag själv. Dels känner jag hur det dåliga samvetet gaskar upp sig. Jag går inte hem med vetskapen att jag gjort vad jag kan för att förbereda nästa vecka, som blir både viktig och intensiv. Det blir en tråd för skuldkänslan att spinna på.

Även om jag verkligen hade tagit mig tid till summering innan jag gick hem är det svårt att trycka in paus-knappen över helgen när man är i ett skede som rör andras känslor och välbefinnande och där jag förstås är engagerad själv. Är jag dessutom arg mitt i alltihopa blir det inte lättare. De gånger jag har blivit riktigt arg på jobbet de senaste fyra åren kan nog räknas på ena handens fingrar… eller kanske båda händernas om jag verkligen skulle sätta mig och tänka efter. När det väl händer är det en både märklig och mäktig upplevelse – det känns som om en laserstråle byggs upp bakom pannbenet och vill ut. Den är fokuserad, skarp och stadig men inte det minsta brötig eller högljudd. Och den är inte så pigg på att tåla sig över helgen.

På det där sättet blir jag nästan aldrig arg hemma, kanske för att jag släpper ut energin innan den hunnit förädlas så pass. Här pyser ilskan ut som tjat och gnäll eller smäller till med blixt och dunder. Det är också så mycket mer känsla än intellekt i hemmailskan. På jobbet är det nog ungefär lika delar. Dessutom är föremålet för jobbilskan sällan personer, inte på djupet. Istället är grundbuskapet nästan alltid ”såhär kan vi faktiskt inte ha det”. Med eftertryck.

Så känns det nu i några frågor. Och samtidigt som jag i grunden är övertygad om att vi inblandade kommer att reda ut allt detta på ett riktigt bra sätt, så kan det bli lite skav i morgonsömnen av allt detta. Om jag nu inte ännu en gång lyckats spräcka ett troll genom att dra ut det i bloggljuset. Jag hoppas på det!

I-landsproblem och humörbalans

Igår blev jag arg. Riktigt riktigt förbannad. Sådär så att jag kände att om jag inte skärper mig nu så börjar jag spruta krokodiltårar av irritation och besvikelse. Anledningen? Vi hade för fjärde året i rad bokat ett familjebadweekendpaket som ett litet tomtebloss mitt i mörkaste vintern. Förra året blev det en sån succé så vi nästan grät av belåtenhet i stället - underbara gamla Stora Hotellet mitt i Jönköping, lagom långt hemifrån, fint rum med utsikt över torget och världens mysigaste hotellrestaurang där barnen fick kritor att göra egna konstverk med på bordsduken och serveringspersonal som uppfattade minsta viskning med önskemål från barnen, i farten mellan köket och borden. Livsfarligt att försöka upprepa detta Eldorado.

Visst började det bra den här gången också, med en skön heldag på äventyrsbadet, medhavd pastasallad som innebar att vi slapp evighetsköa till dyr och dålig mat och helt kunde fokusera på vattenbus och eftermiddagsglass. På hotellet upptäckte vi att rummet den här gången vette mot soporna på gården, men det är ju inte hela världen när man bara tillbringar en kväll, natt och morgon där.

Så blir det dags för middag, och vi inser att vår älskade hotellrestaurang är abbonnerad, och att man - utan att informera oss - har bokat in hela familjen med två barn och en bebis på den trånga och stökiga puben i andra ändan av hotellet. Ljudvolymen är så hög av alla småberusade Jönköpingspartajande femtioplusare att vi med knapp nöd kan kommunicera med varandra, och maten och servicen håller långt ifrån den klass vi är inställda på och har betalat för - trots att personalen gör sitt bästa när de märker att trebarnsmorsan är på gränsen till ett smärre nervsammanbrott. Borta är alla tankar på acceptans, förnöjsamhet och positivt tänkande. Puts väck! Och inte blir det bättre när vi förstår att vårt rum ligger precis under hotellets festvåning...

I bilen hem dagen efter "katastrofen" med stort K ger min kloke man mig lite perspektiv när han jämför vad vi uppfattar som jobbigt med hur våra farföräldrar (som föddes i slutet av 1800- respektive början av 1900-talet) skulle ha betraktat ett sånt oerhört lyxproblem som vårt. Både hans och mina var bönder som slet hårt utan att någonsin få särskilt mycket lön för mödan. Tänk att överhuvudtaget kunna resa bort över helgen, bada hela dagen med sina barn, bo på fint hotell och äta mat som man inte har lagat själv. Tänk vad vi tar för givet idag som de aldrig ens skulle drömma om att man kunde få uppleva.

Och så observerar han något annat som vi båda tycker är lite intressant. Vi blir sällan sådär riktigt skitförbannade samtidigt (jodå, på varandra kanske, men inte annars) utan när en av oss är riktigt arg har den andra förmågan att behålla lugnet. Det växlar mellan honom och mig, någon sorts naturligt balanserad humörsvängning, alltså. Tur det för våras stackars ungar...

Fabeln fortsätter

Plurar vidare efter intressanta kommentarer på senaste inlägget:

Visst funderar jag på vad som är bra för barnen i vår konflikthantering, men just nu mer på vad som är bra för mig själv och hur jag kan förhålla mig. Jag vill inte bli ett självspelande piano för mina framtida tonårsbarn att sätta igång med ett litet knapptryck, en väl vald provokation som dom VET får mig att gå i taket.

Det som får mig att ryta ska komma inifrån, som häromvkällen, känslan att nu är det nog. Gnatet som får det att spänna i nacken och strama i ansiktet, det vill jag bort ifrån. Det handlar så mycket om att hitta strategier. En dagisfröken upplyste mig om att jag brukade nynna stilla när dottern hade övertrötta ilskeanfall vid hämtning. Det var min omedvetna mentala sköld som skyddade min sinnesro utan att göra intrång i dotterns känsloliv. Motsvarande strategier för 8-/10-åringar är vad jag söker.

Dagens fabel: Lejoninnan som var en höna

Maria och jag har konstaterat att vi använder bloggen på lite olika sätt. Maria har stor glädje av sina inlägg efter att ha skrivit dem. Det är då det går in, när hennes supertexttillvanda hjärna slukar de annars svårsvalda tankepillren av bara farten, som en svulten hund sätter i sig medicinpreparerad mat.

Mina inlägg ger mig mest just när jag värper dem. Som en miniförlossning; väl mycket krångel, inte helt smärtfritt men med stor dos närvaro och ett resultat man aldrig kan se framför sig i förväg. Om jag skulle ha dålig skjuts nån gång läser jag Marias senaste och får en association att hänga på. I senaste inlägget fick jag upp en svag impuls att pröva meditation jag också, igen. Och så fastnade jag för beskrivningen av hur meditationsjaget hanterar busiga tankesprutande jaget ” tar det varligt vid handen och gång på gång leder det tillbaka till fokus på andningen. Ungefär som med den understundom trotsiga fyraåringen funkar det betydligt bättre än att bli frustrerad och skrika och gapa.”

Det får mig att tänka på mina önskningar inför 2009, där en var att få till fler goda möten med mina ungar, att hitta sätt att behålla min sinnesfrid när dom stormar, något som både barnen och jag själv skulle uppskatta. Man borde kunna göra vardagen till en meditation där man lugnt och milt leende leder sina barn hit och dit. Tänkte jag i går kväll.

Dottern anade kanske väderomslag i mitt sinnesklimat eller var bara trött. Kom härjandes med värsta ylrösten om att hon skulle sitta vid datorn. Men där satt jag med fullt upp och läggdagset var redan passerat. Jag var varlig i säkert en dryg minut. Lät mig inte provoceras utan upplyste om att hon inte hjälpte upp sin sak genom att ständigt höja rösten. Men – om en butter lejonunge helt oprovocerat kör klorna i nosen på sin mor, då ryter lejoninnan. Och det gjorde jag: ”LÄGG AAAAAV” rakt ut med en kraft som kändes i svalget dan därpå. Att dotterns hårtestar inte stod rakt bakåt av vinddraget förvånade oss båda.

Först funderade jag på att känna mig missnöjd. Jag som precis skulle bli en snällare mamma! Men den där markeringen var så genuin, den kom från lejonhjärtat och slapp ut innan frontloberna fattat nånting. Sånt vågar jag inte stöka med. Pratade med dottern förstås, och tackade mitt överjag som lagt fraser som ”lägg av” och ”jag blir så arg” i lådan där reptilhjärnan letar när det rinner över, istället för elaka och sårande skällsord.

Det jag vill är att skilja på myggorna och kamelerna. Det som förpestar luften härhemma är inte ett välbefogat ryt då och då, det är det där gnabbet! Det är så mycket jag retar upp mig på och tjatar om som inte är mitt sabla problem! Deras morgonvanor, gympakassar och inbördes tjafsande. Om jag och mannen hållit på sådär sinsemellan så hade vi inte hållit på alls tillsammans längre. Om jag behandlat mina medarbetare så hade jag varit en pest till chef.

Tänk om jag kunde låtsas att jag och barnen är tre individer som händelsevis lever våra tre liv under samma tak. Händelsevis har vi lite olika ansvar och befogenheter och lyckligtvis trivs vi ofta fantastiskt bra i varandras sällskap. Men vi lever varsitt liv och jag behöver bara lägga mig i deras när mina behov, min roll som ytterst ansvarig eller mitt rättspatos kräver det. Att låtsas det här skulle visserligen vara att låtsas något som är helt sant, men jag får kanske börja med att låtsas att det är på låtsas…

Så, nu kan jag blygsamt konstatera att jag värpt mig själv ännu ett guldägg. Dags att ruva. Gonatt!