fredag 2 april 2010

Fluffiga drömmar - handfasta resultat

Det är nästan läskigt kraftfullt, det där med att visualisera att man redan nått målet i en fråga som man egentligen inte tror sig rå på. Några exempel från senaste veckorna:

- Inför fjällsemestern var det späckat på jobbet. Början av veckan kändes knölig. När jag inte var på möte satt jag och lyfte håglöst i det ena ärendet efter det andra utan att komma loss. På måndagnatten drömde jag att jag släpade på en Ikea-kasse med gammal dålig ved och missade bussen där resten av familjen fanns.

På tisdagkvällen tog jag mig i kragen och byggde bilden av hur jag på torsdag eftermiddag skulle cykla hemåt och känna mig nöjd med att både ha gjort ett bra underlag inför min arbetsgrupps redovisning och ha satt sprätt på de där småärendena (veden) som har en tendens att växa fast på mitt skrivbord. Ett högst osannolikt scenario tänkte jag, men det fick mig att sova gott. På onsdagen var jag sedan superstrategisk, medan jag på torsdagen rörde runt i alla liggande ärenden och fick iväg de flesta. Torsdagens cykeltur hem blev skrattretande lik den jag fantiserat om. Stolt och kapabel, med vind i håret cyklade jag där och log.

- Skidsemestern inkluderade ett byte av boende och därför också en packningsrunda extra, vilket betyder obehagskänslor för mig. Få med allt, packa smart, ut ur rummet (ungefär) i tid, hinna utnyttja dan. Lekte med en annan bild av hur det skulle kunna kännas, och det funkade!

- Skidsemester handlar förstås också om skidåkning. På turskidor för vår del – stålkantade lite bredare skidor av längdkaraktär. Uppåt och framåt är okomplicerat, neråt har alltid varit värre för mig. Några månader nu har jag föreställt mig Sara görandes välformade kontrollerade telemarkssvängar nerför fjällbranterna.

Den funktionella delen fick jag till, efter många år av nervöst plogande svänger jag och skidorna i harmoni. För att det ska kallas telemark får jag väl erkänna att det krävs lite mer: ändan ska in och knäna böjas lite till, men det handlar mest om fåfänga. Och jag kan inte se någon annan anledning till att det plötsligt går så bra än att jag matat min hjärna med påhittade bilder av just detta.

Utmaningen nu börjar bli att komma på mig när obehaget växer till, så att jag kan styra in mig på fantasibanorna, som gärna får svulsta på lite, innehålla lite prutmån, vara nöjsamt färgstarka. Jag har börjat se fram emot att gå och lägga mig, även när jag har ett grubbel i bakhuvudet, och släppa iväg mig själv på lite onyanserat dagdrömmande med happy ending.

Inga kommentarer: