En riktig skitdag - utan dammråttor i hörnen

Jag borde kanske anat oråd när jag vaknade upp med städlust. Den lusten hade haft gott om tid att ackumulera sig, om man säger så, och nu fanns den där. Efter frukost, första törnen: barnen uppfattar kravet på deras medverkan som en fullständig överraskning och fruktansvärd orättvisa – fast det ingått i veckopengsdealen i flera år. Det säger kanske något om hur ofta vi ställer kravet på dem, vilket dock inte är mer sällan än vi faktiskt städar.

Jag känner hur irritationen hugger klorna i mig när det går åt mer energi för att få igång barnen än det hade gjort att städa själv. Min tilltänkte vapendragare i allt detta, var är då han? Han sitter i glasrummet med stängd dörr och pratar släktforskning med bröder och bryllingar – på den helgjobbar-primetime som inte minst han har lärt mig att helga till förbannelse! När han väl kommer in innehåller vattnet som jag torkar badrumsgolvet med en påvisbar andel tårar och jag är skitförbannad. En klassisk kvinnomartyrscen!

Mindre klassiskt: Den här mannen är inte sen att hugga i med städningen, om än lite förbryllad över min ilska. Motvilligt och efter ytterligare tjorvande gör barnen sin del. Vi äter mat och läget börjar ljusna. Ett krux dock: Vår efterlängtade sportlovsfarmor har a ticket to ride, men inget tåg att åka hit med, vilket gör barnen ännu mer bedrövade. Vad det innebär praktiskt för den kommande veckan har vi inte vågat fundera över än. Gör hela dagen upprepade försök att boka ny biljett på en SJ-sida som av tempot att döma är nära total krasch.

Efter lunch går vi ut. Mannen och jag skottar gångar och platta tak medan barnen perforerar en snödriva med andra gångar och runda rum. Det välkända landskapet har klätt ut sig. Mellanrummen i smålandsgärdesgården är igensatta av snö, och studsmattestommen, som blev kvar ute i år, sticker upp max två decimeter. När vi skottat klart hoppar vi ner från taken, och allt känns lite bättre.

Innan vi går in tänker vi vuxna att vi kunde ta ett ryck med att gräva ut snökan, dvs den stora snöhög som vi skottat upp och som kanske blir en tillfällig sovplats någon natt inom kort. Det här är mannens och barnens projekt som jag tillstyrker för den goda sakens skull. Göra nåt lagom knäppt hela familjen och allt det där. Men tror ni att någon vill låna ut den lilla spaden – som är den enda som ryms där inne än så länge om man ska få plats själv också? Nej, förslaget är att vi står kvar och väntar i en kvart tills ett av snörummen i den nya snödrivan är färdiggrävt. För att göra något som barnen absolut vill ha gjort, men lika absolut vill få hjälp med!

För en gångs skull får vi båda två nog precis samtidigt. Mannen spänner på sig skidorna och pulsar iväg och jag sätter mig där jag sitter nu, i glasrummet med snutteburken som en varm katt i knät.

Hade det varit min partner eller en lägenhetskompis som varit problemet hade det varit dags för ett samtal nu: ”Jag tycker verkligen om dig, men om vi ska fortsätta leva ihop så måste det bli ändring. Jag orkar inte dra det här lasset själv medan du sitter där – kapabel till en himla massa men utan att göra något om du inte blir nödd och tvungen.”

Men nu är det mina barn det handlar om, och det finns inte en enda bortskämmande svärmor jag kan skylla på. Det är inte så att vi inte försöker, med kökstjänstlistor, datortidsreglering och annat. Men det verkar vara väldigt svårt att nå fram med några enkla basfakta:
- Vi är fyra personer som bor i det här hushållet.
- Vi har delvis olika roller men måste hjälpas åt.
- Chanserna att få välvillig hjälp av någon annan ökar markant om man är beredd att själv erbjuda detsamma.

Dags att säga upp basavtalet för fullständig omförhandling. Och förstås – alla goda råd mottages tacksamt!

2010 - i ordningens tecken?

Förra juldagen skrev jag ett av inläggen som ingår i Marias urval till julläsning. Det upptäckte jag för en dryg vecka sedan, på årets juldag, när jag lite trött och modstulen satte mig vid datorn för att själv läsa igenom inläggen vi valt ut. Jag kände att jag behövde träffa de där kapabla, kloka och energiska personerna som vi ofta är när vi bloggar.

Juldagen 2008 skrev jag om vad jag ville med 2009: komma framåt med glasrumsbygget, vara en lite mer närvarande mamma och dessutom hitta egen tid för bloggande och annat mitt i allt detta. Som hjälpverktyg för livsbalansen såg jag bättre ordning i hemmet och mer restriktiv konsumtion.

Glasrummet har vi just firat jul i och med barnen tycker jag att kontaktkanalerna är välrensade. Vi kan få syn på upptornande konflikter och ofta ta loven av dem med glimten i ögat innan de bryter ut. Men vi kan också ta konflikten från a till ö när det behövs. Bloggandet har ju fortlöpt, tillsammans med bokcirklande och annan egen tid, men det är fortfarande ett lite laddat kapitel som kan ge mig lika dåligt samvete för att jag utövar det som för att jag låter bli.

Den restriktiva konsumtionen går det också bra med. Återstår ordningen i hemmet, som verkligen inte har blivit bättre under det gångna året. Jag har blivit bättre på att inte tvångsmässigt städa för andra, och det är bra. Det gör mig till en mer avspänd värdinna än någonsin. Å andra sidan skulle jag vilja bli bättre på att städa för de där trevliga människorna som bor i huset, och som vistas där hela tiden – visst förtjänar vi det! Samtidigt har glasrummet tagit det mesta av vår vara-nyttig-fritid, vilket är ett gott alibi för att städambititionen är den enda på 2009-listan som inte ens kan anses påbörjad.

Dock: om nyårsdagen visar hur resten av året blir så är det Ordnung und Arbeit i hemmet som gäller för oss 2010 – jag kopplar just nu av efter städning i dagarna två. Tillåt mig tvivla på att en så pass radikal förändring är på gång. Snart är jobbsnurren igång igen med den fokusförskjutning det innebär från hemmet till andra ställen. Men det kanske rör lite på sig ändå, på två fronter:

Igår kväll när jag inte kunde somna passade jag som vanligt på att spontanaffirmera, eller helt enkelt fantisera om hur min ideala vår såg ut, som om jag redan levde den. I fantasifilmen noterade jag fler rena ytor, högt och lågt i hemmet, och det kändes så bra, så bra. Den andra fronten är konkreta och realiserbara idéer: att då och då göra punkt­insatser och rensa runtom i huset, att försöka få in det vi använder i de lägligaste skåpen och lådorna istället för att de ska upptas av sånt vi glömt att vi har eftersom vi inte ser det. Återkommer om detta, kanske framåt juldagen 2010.