Livstids julkalender: Mia och jag

I veckans söndagsbad slukar jag intervjun med Mia Skäringer i senaste numret av Your Life (3/10). Där till synes stark och självständig, vacker när hon poserar i t-shirt med texten "Jag är inte rädd längre". Några månader senare: kraschad. Det är så sorgligt, och jag såg det komma. Jag har följt hennes fina blogg, Avig Maria. Så nära, precis på gränsen mellan det offentliga och det privata. Det är därför jag visste. Och för att jag har varit där själv.

Mias mamma får en röst i intervjun. Hon har tagit tjänstledigt för att finnas tillhands och hjälpa till med barnen under den intensiva hösten med TV-inspelning, dubbelföreställningar av egna showen, bloggande och manusskrivande. Allt för att Mia inte ska gå i väggen. Som utomstående bloggläsare var det lätt att se vartåt det barkade. Inläggens texter andades alltmer trötthet, liksom bilderna. Den sista visar ett vrak och sedan tystnad. Några dagar senare ett sista inlägg med förklaringen, haveriet. Lilla trasiga Mia, ta nu hand om dig så att du kan läka dig hel igen, för vi är så många som vill ha en liten bit av dig (och det är just det som äter upp dig om du inte är mer försiktig).

Så svårt det är att säga nej till det som är roligt, viktigt och bekräftande. Måste komma ihåg det jag också, igen och igen, när energin är på topp och engagemanget tenderar att dra iväg med mig. Man kan skratta sig hela vägen in i bergväggen också.

Balans i energidepåerna 2

Den senaste veckan har jag till 100 procent känt livet i mig, som Madicken så vackert uttrycker det en skön valborgsmässoaftonsmorgon. Efter de mörka månaderna då jag större delen av dygnet kämpade för psykisk överlevnad, njuter jag obeskrivligt av att känna igen mig själv igen. Och den Maria jag känner igen är en energisk, effektiv fyrtiotvååring som ofta har ett skratt eller åtminstone ett leende i ögonen.

I euforin som uppstår när livsandarna återvänder infinner sig också en risk att låta den nyfunna energin dra iväg med mig alltför långt, så att jag tappar bort mig själv. Här gäller det att ta det varligt och se till att få till balans i energidepåerna. Och jag tror att jag hittat mitt universalrecept. Jag klarar faktiskt av mycket, väldigt mycket till och med, men jag måste ge mig själv återhämtning, och det får inte dröja för länge innan den kommer. Det var det jag missade den där gången för tio år sedan, när jag var på väg utför stupet första gången. Tunnelseendet satt djupt och jag insåg inte att jag emellanåt måste andas, såväl fysiskt som själsligt.

Idag vet jag att en vecka då jag skjutsat barn till och från skola, dagis och aktiviteter, kört ved, skottat snö, tapetserat, packat weekendväskor för vår stora familj - vid sidan om allt annat vardagshärj - behöver balanseras upp med en stor portion vila. Och i fredags kväll satt jag där, lugn i själen i svärmors soffa med en kopp te och senaste numret av underbart inspirerande tidningen Leva. Helgen fortsatte i samma anda, med bouillabaisse, djupa samtal och mycket kärlek i sällskap med min älskade. Både kropp och själ har fått sitt och jag är redo att ta itu med en ny intensiv vecka.