Jag städar ut julen och rensar i själen

Jag ÄLSKAR julen - att vara ledig tillsammans med alla de människor som ger mig mest energi, man, barn, syster, syskonbarn, mamma och svärmor - och alla våra härliga (och bitvis småknäppa) familjetraditioner - de urgamla julbonaderna från mammas barndomshem, granris på köksgolvet på julafton och hämtpizza dan före dan. Julstress är ett begrepp som inte existerar i min värld - jag går i stället in i ett ljuvligt lugn dagarna före jul, och då har vi ändå prickat in mellandotterns födelsedag den 22:e... Därför är det alltid med visst vemod jag städar ut julen - jag segar ut på det så länge det går vartenda år. Å andra sidan är julutstädningen något som ger mig livsmod och en glimt om att vi faktiskt går mot ljus och vår. Samtidigt som jag plockar ner bonader och adventsstjärnor, eldar upp misteln och det torra tallriset, händer något inuti mig.

Den där vardagsstädningen (som i vårt hem ofta mer liknar månads- än veckostädning, enligt behovsprincipen...) är inte något jag älskar direkt. Men ibland - i synnerhet när det hunnit bli riktigt sunkigt - kan jag komma in den där härliga själsreningskänslan. Ännu tydligare framträder den när jag får röja. Garderober med kläder som skickas till Emmaus eller tippen beroende på skicket. Mammas överfyllda källare med gamla kvitton och barnavårdscentralsbroschyrer från 70-talet till pappersinsamlingen. Varje gång jag röjer, fyller påsar och lådor och kör iväg blir jag lättare inombords och luften blir lite mjukare att andas. Nu ska jag snart ta itu med garderoben där jag stuvade in en massa skräp när jag fixade i ordning mitt rum för sinnesro... Och enligt en annan av mina och Saras principer - den om att ta ut glädjen i förskott - börjar jag redan njuta lite smått av känslan!