onsdag 28 januari 2009

Bitterfittan och jag - nästa insikt

Det var inte riktigt som jag trodde, då i söndags när dammsugningen fick vänta. Det insåg jag i ett långt kvällssamtal med mannen och av att jag förstod kommentarerna till blogginlägget precis men kände att de inte passade in på mig – den här gången.

Det som surade ihop mig var inte att jag själv var hemma och dammsög – det var faktiskt att jag hade synpunkter på mannens tidsprioritering. Lite läskigt, man vill ju inte vara en av de där … bitterfittorna … genom historien som har snörpt på munnen och diskat så flisorna rykt ur proslinet när partnern prioriterar fritidspassionen, Arbetet eller det geniala Skapandet. Och om jag har synpunkter på mannens egenutrymme bjuder jag ju in honom att ha synpunkter på mitt.

Men vänta här nu, är det inte så att han har haft synpunkter på mitt egenutrymme, synpunkter som jag har tagit till mig? Då gällde det ekonomiskt utrymme, där jag tar för mig betydligt mer än han gör. Att inte använda pengar på ett sätt som sabbar möjligheterna att göra det vi båda vill, det var temat då. Vi satte en gräns för ”lekpengar” per månad. En gräns som mannen aldrig är i närheten av och som jag nyligen beslöt att flytta från dåligt-samvete-mappen till verktyg-för-ett-gott-liv i mitt interna kartotek.

Nej, jag är inte ute efter att mäta vår egentid med stämpelklocka. Jag vill gärna pussa lycklig man med frost i skägg och se honom mäta tillryggalagt avstånd med en sytråd på kartan, berättandes om havsörn och råkar. Men jag har bett honom fundera på sitt användande av tid i förhållande till våra gemensamma mål, precis som han bad mig fundera över mitt användande av pengar. Känns både rätt och "inte mer än rätt".

Inga kommentarer: